Det blir vab imorgon också för min del. Två hostiga barn som hostar sig genom nätterna och snörvlar genom dagarna. Men barn har ingen halvfart. De har inget halvhumör. Barn är inte buttra. Inte mina i alla fall. De är glada. Arga. Ledsna. De är alla känslor i kvadrat. Men inget halvhumör där de bara hänger med till hälften. Så jag ser framför mig en dag i full fart imorgon. Hosta är inget hinder.
Jag har lämnat datorn på jobbet. Som jag alltid gör. Jag jobbar inga kvällar. Jag vabbar inte med jobbdatorn uppslagen. Jag försöker inte delta på möten medan barnen låter i bakgrunden. För jobbet fortsätter, utan mig. Det vet jag. Min sjukskrivning i vintras visar det med all tydlighet.
Det finns vab som är jobbiga. Och det finns vab som är mysiga. Imorgon är en mys-vab. Och en köpa fodrade gummistövlar vab. Och äta lunch på McDonalds vab... tror jag. Vi har några timmar som vi måste hålla hos hemifrån medan städerskan är hemma och städar.
Helgen har innehållit en möhippa. Och en bakluckeloppis. Bra helg. I fint väder. Om man gnällt på sommaren så kan man inte göra det om den här hösten. Den är verkligen fantastisk.
Nu borde jag gå och lägga mig.
Så jag gör det.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte