slöhet, trötthet, hur många gånger kan man egentligen skriva om det? hundra miljoner verkar vara en rimlig summa. rätt ofta tänker jag att det är tur att jag har hundarna, precis som jag innan tänkte att det var tur jag hade stallet och ridningen. för om jag inte hade något som liksom piskade iväg mig så skulle jag förmodligen tillbringa hela mitt liv under en filt i soffan, bygga ett litet bo där och bara ytterst motvilligt krypa fram när det var dags att åka till jobbet.
men så är ju inte livet inrättat. igår så åkte jag hem och betalade räkningar, för det orkade jag liksom inte besudla helgen med. sedan gjorde jag lite planeringsarbete inför kvällens hundkurs, så ringde L och ville veta hur man skulle tänka kring att tvätta händer innan man åt, pratade kring det en stund, åkte iväg och tränade med valpen och minsting och sedan höll jag kurs i två timmar och när den var slut så stod jag kvar och pratade med M en stund, fick sedan sms från en kursdeltagare som inte kunde komma till nästa kurstillfälle när vi ska ha ett obligatoriskt moment, styrde upp det rätt så elegant och kom hem lagom till läggdags. mr S ska ha något prov idag och satt uppe och pluggade och var genomförkyld och måttligt pepp. nu hoppas jag att det är jag som har smittat honom så att det var jag som fick den lindriga varianten, så att jag åtminstone slipper bli sjuk. jag tycker lite att nu när 2015 har varit ett sånt rövigt år på så många plan så kan jag väl i alla fall få ha ett bra immunförsvar? lite jävla karma liksom? jaja, vi får väl se.
vad jag skulle komma fram till var i alla fall att även om det känns motigt just när det är dags att ge sig iväg och även om jag suckar och längtar efter EN LEDIG KVÄLL I SOFFAN så känns det alltid bra när jag väl är på plats, jag står verkligen inte och lider och tittar på klockan och önskar mig bort.
idag ska jag på massage efter jobbet. det ser jag fram mot, för min bröstrygg känns som ett ras. ikväll ska vi ha instruktörsmöte och det ser jag också fram emot. tycker vi är ett bra gäng nu och att flera av de där bittra martyrerna, som verkar finnas i alla föreningar och som oavbrutet beklagar sig över det alltid är samma människor som måste göra allt, om inte har försvunnit så åtminstone håller rätt låg profil. ja, det var ju i och för sig en som gnällde över att hon varit tvungen att tömma diskmaskinen och släcka och låsa "överallt" (=två rum) för ett tag sen, men ingen regel utan undantag.
och på jobbet är det rätt segt. just nu jobbar jag nästan bara med rutingrejer och visst, det är väl vilsamt så till vida att jag inte behöver anstränga mig eller tänka speciellt mycket på vad jag gör, det går liksom av sig själv, men det är å andra sidan inte speciellt kul heller. och de senaste projekten jag har varit involverad i har inte heller varit speciellt kul, mest beroende på att andra människor är så fundamentalt dåliga på att göra det de ska. så här: man har ett projektmöte, fördelar arbetsuppgifter och bestämmer en deadline för när det ska vara klart. så kanske det är så att jag ska ta fram information som ska vara ett underlag för andras fortsatta arbete. jag gör min bit, samlar berörda, informerar om hur det fortsatta arbetet ska göras, vad som måste beställas och all tänkbar information som jag dessutom skickar ut i mail.
och sedan släpper jag det och tänker att nu jobbar väl alla vidare med sina uppgifter. och sen händer liksom ingenting förrän deadline närmar sig, men då kommer den ena efter den andra och bara "du, det här som jag skulle göra, hur var det med det nu igen?" "du, det här mailet där du hade skrivit enligt vilka standarder ditten och datten skulle göras, jag hittar inte det, kan du maila det igen?", "du, jag tänkte beställa grejer nu, hur mycket var det jag skulle ha av varje?" och så vidare. som om vi inte både haft möten om det och de fått mail om det. "jag hittar inte mailet" måste ju vara den lamaste undanflykt som finns, för om det inte är så att man tvångsmässigt raderar mail med viktig information så är det väl bara att söka på avsändare. men det är tydligen för jobbigt eller nåt. STÖN. ja, så då måste jag dra igång allting igen, och sen måste de andra jobba som illrar för att hinna till deadline och så blir helt plötsligt andra möten uppskjutna med kort varsel för att de inte har tid.
och vi har ju en chef som inte lägger sig i så mycket. och i grund och botten gillar jag ju det, att få sköta mitt och lägga upp jobbet så att det passar mig. men när det blir så här rörigt för att folk inte kommer till skott och gör det de ska, och det är liksom inte första gången, så efterlyser jag faktiskt lite mer engagemang, men det är rätt sparsamt på den fronten. okej, jag kan förstå att chefen också lite har tappat gnistan så som vi har haft det här på jobbet. men speciellt kul blir det ju inte när det känns som att det liksom kvittar ifall man gör ett bra jobb, man får inte mer för det än dom som halvfuskar sig fram och skiter i vilket.
så nä, sådär enormt jävla pepp på jobbet är jag väl inte just nu. det är lite svårt att tänka att det ska bli bättre, när allt är klart med de nya ägarna och man vet vilka riktlinjer som gäller. just nu vet vi exakt ingenting och vi har inte vetat någonting på hundra år känns det som. så det kanske inte är så konstigt att det känns rätt så oinspirerat för närvarande.
men man får väl försöka härda ut. det är ju i alla fall en inkomst, får man väl tänka. och det är väl tur att det finns en inkomst, för eftersom mr S fick byta utbildning så blev det strul med csn (kan de ens göra NÅGONTING rätt?) så han har inte fått ett öre sedan i början av juli då semesterlönerna betalades ut (på hans jobb får de semesterersättningen i förskott eftersom företaget har stängt under hela juli), och eftersom han bara hade jobbat sen i november så hade han inte så många semesterdagar, så den lönen blev rätt så mager. men det går ju ändå tack vare att vi lever billigt och jag tjänar okej. så det ska man ju vara tacksam för, och det gör det kanske lite mer värt att härda ut när jobbet känns trist. och nu ska det rulla in pengar imorgon har csn lovat. fast det tror jag inte förrän jag ser det.