nä, men som om den där känslan av utanförskap inte var nog, och som om inte mr S valde att tolka det hela som nåt jävla "svartsjukedrama", VILKET DET INTE VAR, och riva upp himmel och jord för det, och dessutom i vredesmod häva ur sig så jävla taskiga saker att jag åkte hemifrån i tårar och fick stanna på en liten skogsväg för att kolla i backspegeln så att jag inte såg ut som ett vrak innan jag plockade fram en annan version av mig själv och åkte till brukshundklubben och höll kurs. ja, och sen när vi hade paus så kollade jag telefonen och då hade jag hundra missade samtal från L och sen fick jag ringa honom och så var det ältande om toabesök, favorit i repris. och sen åkte jag hem och lade mig på soffan i vredesmod. SÅ KUL LIV.
och sen kom jag till jobbet och då hade chefen flyttat ett möte för att han och T skulle gå på kommunens miljöfika, alltså nåt frukostmöte med information om aktuella miljöfrågor.
och det låter väl inte nåt särskilt med det, men då är det så här. att förut jobbade jag bland annat med processoptimering. och sen en dag så var det helt plötsligt T som skulle göra det, inte jag, och det meddelades bara i förbifarten på ett möte när det var en uppgift som diskuterades som jag trodde skulle hamna på mitt bord, men då var det "det här blir något för T att bita i". T, inte jag. OKEJ. men det är väl ändå okej, T är bättre på det än jag (fast jag tänker att jag skulle kunna bli minst lika bra på det om jag haft T:s tjänst där det finns tid och befogenheter till att fördjupa sig och driva projekt och inte bara ägna sig åt typ brandsläckning, men nu har jag ju inte T:s tjänst så det är ju inget mer att dividera om) och man väl vara glad att något försvinner när det annars bara staplas fler arbetsuppgifter och ansvarsområden utan att man får mer tid eller resurser för det. så det är väl mest där sättet att meddela det på som stör mig. att ingen ens kunde bemöda sig med att säga att detta ska ingå i T:s tjänst utan det bara fick vissla förbi över mitt huvud på ett möte. och sen är det så att T och chefen har en del gemensamma fritidsintressen och är rätt tajta, och det får de gärna vara för mig men det är ju ändå den där känslan av att alla viktiga beslut fattas i herrbastuklubben och där är man fan inte välkommen.
ja, men den här jävla miljöfikan då. vår verksamhet har blivit tillståndspliktig och det innebär att vi har en hel hop med direktiv att rätta oss efter, bland annat när det gäller miljöbiten. och under HELA den här resan från icke tillståndspliktig till tillståndspliktig verksamhet har det varit möten med miljökonsulter och tillsynsmyndigheter och fan och hans moster, och det är T och chefen som har varit på dom. och de har flera gånger sagt att det där skulle ju jag ha varit med på, för det var ju sånt som berörde mig. men aldrig att jag blir inbjuden när det är nästa gång. inte för att jag bryr mig om ifall jag får gå på nån jävla miljöfika med några kommungubbar. men det hade kanske varit LITE PASSANDE att åtminstone fråga någon som jobbar med miljörelaterade grejer om man vill följa med? men nä, jag kan väl sitta på mitt rum med mina jävla rutiner och förteckningar och säkerhetsdatablad och riskbedömningar och exponeringsscenarion och EU:s kemikalielagstiftning och bara vara jävligt bra att ha till hands när man ska visa upp sig för tillsynsmyndigeter och vid revisioner. så kan de väl sitta i sin jävla herrbastu och dunka varandra i ryggen eller göra vad fan de vill, jag bryr mig inte.
så nä. direkt på topp befinner jag mig inte just nu, det kan jag väl inte säga. och den här skrapande skavande känslan av att vara fjorton och upptäcka att alla andra har åkt någonstans, att allt som är roligt och viktigt och spännande händer när jag inte är med. utanförskapet, det där utstuderade exkluderande som viftas bort med ett lamt oj, vi glömde säga till dig. för att man i bästa fall är så jävla obetydlig att ingen minns en om man inte är där.
och den känslan behöver jag verkligen inte ha någon reunion med, men det har jag ändå.