igår bestämde vi oss för att okej, vi gör ingen stor grej av det här tjafset kring svärmor utan bara släpper det och går vidare, och det gick bra. fine, kan man ju tycka, men sen hände nästa grej för det ska ju uppenbarligen alltid vara NÅT.
så här: mr S har en kompis i sin förra stad som vi inte hann hälsa hälsa på när vi var där i somras för då var dom på nåt sommarställe som låg långt åt fan till. jag har bara träffat den här kompisen några gånger, men tycker hen är supertrevlig och dessutom har vi ett gemensamt intresse som inte mr S delar. för ett tag sen sa mr S att den här kompisen skulle komma till stan där mr S pluggar en helg för jobb och för att hänga med NN, som mr S också känner lite, tydligen.
ja i alla fall så pratade vi om att vi skulle försöka få den här kompisen att komma och hälsa på oss. hen är nämligen väldigt naturintresserad och i våra trakter är naturupplevelserna många och verkligen to die for och det är ju roligt att visa sina hemtrakter för någon som verkligen uppskattar sånt, och jag betonade att jag tyckte att det skulle bli jättekul och hur trevlig jag tycker den här kompisen är.
ja, sen ringde mr S till kompisen som inte svarade och som sedan ringde tillbaks ett par timmar senare. och sen kom han in till mig och sa "ja, [kompisen] kommer till stan nästa helg, vi tänkte gå ut och svinga några bägare och sen sover jag över hos NN". NN är då i det här fallet en för mig helt okänd tjej som jag aldrig hört nämnas med namn ens en gång.
och då undrar jag: 1. vad hände med att vi skulle bjuda hem den här kompisen till OSS? 2. är det inte lite konstigt att man helt plötsligt har en övernattningsbar tjejkompis som man aldrig ens har nämnt? och 3. hade ni känt er medbjudna på denna tillställning? FÖR DET GJORDE NÄMLIGEN INTE JAG.
nummer 2 är kanske inte så viktig i detta sammanhang, men 1 och 3 stör mig. och 2 också i och för sig, för är det något som jag HATAR så är det när folk bara säger namn på främmande människor sådär rakt ut och liksom tar för givet att man känner alla deras bekanta till namn och vet vilka de är och vad de har för inbördes relationer. och det har jag sagt ungefär tusen gånger till mr S, att jag uppskattar en liten förklaring, som i det här fallet något i stil med "NN är en före detta jobbarkompis till XX" eller hur man nu kan tänkas känna varandra. och SEN tycker jag att det skulle kännas skitkonstigt om någon skulle fråga var mr S var och jag bara, nä han sover över hos nån tjej, har ingen aning om vem det är (och ja, för mig är det mer laddat om det är en tjej även om jag FÖRSÖKER att inte göra någon grej av just den biten).
och nummer 1 då. ja, det är väl inget konstigt med att den här kompisen inte hade tid, för hen skulle som sagt jobba också och det tar väl en dryg timme att ta sig hit och lika långt är det ju tillbaks. det var väl mer informationen om det som saknades. typ "[kompisen] hade inte tid att komma hit så vi bestämde att..." hade väl varit lämpligt att inflika.
och så 3. alltså, vi har ju tre hundar, och dom tar man inte bara med sig när man går ut och "svingar några bägare", eller för den delen inte hur som helst om man ska sova över hos människor heller för den delen. så antingen tar mr S för givet att jag ska vara hemma och passa hundarna, eller så utgår han från att jag ska fixa hundvakt om jag vill följa med.
vad jag stör mig på är det här att vi först pratade om någonting som VI skulle göra tillsammans, och sedan blev det helt plötsligt en grej som kanske inte medvetet exkluderade, men i alla fall inte heller direkt inkluderade mig, och jag tyckte väl kanske att vi i alla fall kunde ha diskuterat det lite först innan det blev bestämt något annat? sen har jag full förståelse för att man vill göra egna grejer med kompisar och kanske inte alltid ha sin partner i släptåg, men nu var ju utgångsläget att vi skulle göra det tillsammans. och sen var det helt plötsligt inte så längre utan nu var det dom och så nån okänd donna och sen skulle helt plötsligt både den ena och andra ansluta till denna händelse.
och jag vet inte om det var för att jag tidigare på kvällen hade pratat om, och därmed tänkt på, en grej som PH och jag brukade göra förr i världen, en tradition som vi hade och som vi nu aldrig någonsin mer kommer att kunna göra igen och som gör mig lika jävla ledsen varenda gång jag tänker på det. jag vet inte om det var det som fick mig att känna mig så jävla ensam, men så jävla ensam var just vad jag kände mig. och ja, jag har ju en trist historik av att vara ensam, udda, den som alltid fått anstränga sig och liksom vara till lags för att få vara med, den som fick stå kvar när alla andra svävade iväg i planer som gjorts upp bakom min rygg eller när fan de nu hade tid att bestämma allt detta som skulle göras utan mig. det är lite känsligt, det är det. och därför tappar jag lusten helt och hållet när jag jag känner att jag blir inbjuden lite med armbågen sådär. och det kunde ju inte mr S fatta överhuvudtaget.
så känslan just nu: ledsen. ensam. utanför. och dessutom har jag fått alldeles förbannat ont i halsen. så det är inte klackarna i taket direkt.