alltså, när jag skrev förra texten så var jag ändå rätt så uppåt. nu, sådär en tredjedels dygn senare är jag så lagom. SUR är bara förnamnet. gråtfärdig är efternamnet. uppgiven är väl mellannamnet då. jag fick tvångsmässigt gnola mig igenom alla sjutton verserna i "möte i monsunen" när jag stod i duschen för att inte börja storböla. började nästan storböla av frustration för att jag inte kom ihåg var någonstans i malabar som den där steambåten till slut drev i land (rätt svar: camarin) så det funkade ju sådär som distraktion.
anledning till surheten är mina barn, båda två. N har inte hörts av på evigheter men jag har tänkt att hon har väl fullt upp. jag skickade ett sms och frågade hur det gick i skolan för ett tag sen, då svarade hon inte på det men jag tänkte att hon hade väl glömt det. sen skickade jag något sms med ett internt skämt några dagar senare och då svarade hon med ett svar som gick att koppla till samma interna skämt, men inget mer. så igår ringde jag, då tryckte hon bort mitt samtal. samma idag. skickade ett sms och frågade om hon levde. jo, det gjorde hon, svarade hon, hon hade tänkt fråga mig samma sak. jag svarade att jag hade ju försökt ringa men tolkat det som att hon var upptagen. inget svar från henne så efter ett tag så provade jag att ringa IGEN och nä, hon tryckte bort det samtalet OCKSÅ. sen kom ett sms att hon hade varit på studiebesök och inte kunnat svara, och jag frågade om hon kunde prata nu och då svarade hon att hon satt på tåget. vilket innebär VADÅ? så jag fick fråga om det betydde ja eller nej, och då betydde det nej. och sen kom det: hon alltså tydligen sur på mig för att jag inte var intresserad av hur det gick för henne i skolan. och jag svarade att jag HADE ju frågat, men hon hade inte svarat och att jag hade tolkat det som att hon var upptagen eller inte ville prata, men då informerade hon syrligt att hon avsiktligt inte hade eftersom det tydligen var alldeles för länge att vänta en vecka med att fråga. fastän hon inte ens har berättat när skolan börjar, sen fattar jag väl själv att det är i slutet av augusti någon gång. men att bli sur för en sån sak! och sen kör hon då cold silence treatment eftersom hon vet att det är det värsta jag vet. och eftersom jag lider av elaka pms-hormoner så skrev jag väl något i stil med att det var dålig stil och inte konstruktivt och vad tycker hon att jag ska göra nu, jag kan ju liksom inte gå tillbaks i tiden och göra om och FÖR DEN DELEN HAR DU VÄL INTE FRÅGAT MIG NÅGOT OM MIN SKOLA HELLER (det sista: jättemoget). och förstås: inget svar. fan, jag blir så less.
och L då. för ett tag sen ringde han och tyckte att det var synd att vi bara pratade om ocd-relaterade saker och ångest och sånt, och jag höll med, och då kom det: att då var det liksom mitt fel. för att jag aldrig ringde och bara pratade om ingenting sådär som man kanske ska göra, utan det var alltid han som fick ringa. och okej, jag försöker tänka att det är ett friskhetstecken på något sätt. men samtidigt tycker jag det känns så jävla otacksamt. jag vet inte hur många jävla TIMMAR jag har ägnat åt att försöka hjälpa honom, lyssnat, försökt komma med råd, ringt och googlat information, varit och pratat med folk, lyssnat lyssnat lyssnat på hans jävla ältande, alltid svarat eller åtminstone ringt upp så fort jag bara har kunnat oavsett var jag har varit, oavsett vad jag har missat. och sen ska man liksom få skit för att man inte ringer och pratar om vanliga saker. fast nä, det var väl inte skit SÅ, och han har ju asperger och kan kanske inte riktigt sätta sig in i hur det känns för mig. får man väl tänka.
men ändå, just nu: så JÄVLA JÄVLA LESS. på allt. det är precis som att jag fixar allt-allt-allt men när N blir sur på mig så är det halmstrået som knäcker den här kamelens rygg, för det här med L var ett par veckor sen och då brydde jag mig inte tillnärmelsevis lika mycket som jag gör nu. nu känns det mer som att vad är det för FEL på mina barn, kan de inte fatta att jag är en människa som också har känslor? men nä, mig kan man tydligen få behandla hur som helst. och jag tycker fan att jag har ställt upp och hjälpt dom på alla sätt jag kan, men det spelar tydligen ingen roll, jag är ändå bara nån jävla slasktratt som man kan bete sig hur som helst mot.
och det värsta är att jag inte ens kan prata med någon om det, för det är bara jag som får gnälla på mina barn och tycka att de är självupptagna och taskiga, om någon annan skulle säga något ont om dom så tar jag dom ändå i försvar på något sätt och tycker att andra bara ska hålla käften, vad fan vet dom liksom. och det blir ju inte situationen bättre av.