ja, den här helgen gick ju blixtsnabbt, kan man ju lugnt säga. upp tidigt i fredags morse, köra bil i tre timmar hem till syrran, laga mat, hämta porslin, fixa med en massa praktiskt hela dagen, föreningslivsaktivitet på kvällen, upp tidigt nästa morgon för att fortsätta med mat och åka till den hyrda festlokalen, flytta bord, duka, ställa i ordning, koka kaffe och sen stå och vara välkomnande och trevlig, vara social så gott det nu gick i evigheter och sedan sätta sig i bilen och köra tre timmar hem, stupa i säng, upp klockan sex nästa dag, ut i skogen, lägga spår, åka till brukshundklubben och samla upp folk, ut och ha spårkurs, gå de egna spåren och sen hem. då var det söndag eftermiddag och det skulle bakas bröd och lagas mat och, tja, sen kändes det mest som att det var dags att äta gå och lägga sig, i princip i alla fall.
men det gick väl hyfsat. eller jag ska ju inte säga att jag kände mig BEKVÄM. jag är ju inte som min syrra som bara kan gå fram till en flock och tränga sig in och börja babbla om ingenting helt obesvärat. fast ska man vara helt ärlig så är hon ingen vidare lyssnare utan mer en som...tar över hela samtalet och styr in det på sig och sitt, och lämnar väldigt lite utrymme till någon att egentligen få tycka något. fast det kanske är det som är sociala skills, vad vet jag? inte är det något jag besitter i alla fall, men jag fick väl göra mig nyttig genom att bära disk och koka mer kaffe och sånt istället, jag hade hellre gjort bara det. och nä, jag vill kanske inte vara exakt som min syrra i det avseendet, hon går faktiskt på som en ångvält och är TOO MUCH, i min smak åtminstone, men i alla fall lite mer lagom social, sådär så att man kan hålla ett samtal flytande utan att få panikkänslor. jag fattar faktisk inte hur man gör, jag fattar verkligen inte.
men ja. kalaset blev i alla fall lyckat och maten var bra och pappa blev glad och överraskad och så fick jag ju hänga med min bror, det var också bra. och det hölls tal och pratade om pappa så som jag också kan minnas honom som han var ibland förr, innan han blev sådär konstigt sluten och avståndstagande. jag blir lite ledsen när jag tänker på det, så jag ska väl inte tänka på det då. det är ju liksom inget som jag känner att jag direkt kan göra något åt.
på söndag ska jag tävla med minsting och jag är lite nervös. i natt drömde jag att jag var på tävlingen och att domaren hittade på helt nya moment och allt var jätterörigt och gick jättedåligt. det är väl inte hela världen om det går jättedåligt, kan jag ju försöka tänka. alltså, när jag anmäler mig känns det alltid som en bra idé och att det ska bli kul, sen när det börjar närma sig känns det mer som DOMEDAGEN och varför i herrans namn ska man utsätta sig för sånt? men sen brukar det kännas okej efteråt. går det bra är man nöjd, men det är verkligen inte hela världen att misslyckas, det gör ju de flesta mellan varven och jorden går ju inte under för det. såna misslyckanden, som inte spelar någon roll i ett större perspektiv, är nog rätt bra mental träning när man är Duktig Flicka™, tror jag.
igår var det hundkurs och idag är det egen träning. och mina distanskurser börjar rulla igång och det är inlämningsuppgifter och grejer och på gränsen till att vara lite väl mycket. men samtidigt: det är kul. och att bara ha lite för mycket med kul saker är ju inte alls som att klafsa omkring i en dyngpöl fylld av sina barns problem och jobbproblem och allmän ångest. men visst. efter tävlingen ska jag väl dra ner på tempot lite.
på jobbet är det rätt så lugnt. på fredag ska våra nya ägare komma på besök, men det blir visst ingen information utan de ska bara träffa chefen och kolla på stället och känna sig för lite. det blir väl förhoppningsvis bra.