och imorgon är jag ledig. eller inte direkt "ledig" eftersom vi ska förbereda den här jävla släktsammankomsten, men jag ska i alla fall inte vara på jobbet, fast jag hade nog hellre varit det. är så sjukt stressad över den här släktgrejen att jag håller på att gå upp i limningen. dessutom visade det sig att min syrra, som tagit på sig att ordna lokal, hade hyrt ett ställe där det skulle vara ett annat evenemang på förmiddagen så vi får inte tillträde till lokalen förrän klockan två, och då ska det ställas fram bord och dukas och fixas och själva sammankomsten beräknas börja vid fyra-halv fem sådär. alltså jag hade ju liksom föreställt mig att det hela skulle börja runt två så att det var okej att försvinna vid sextiden någon gång när det ätits och hållits tal och minglats och gudvetallt vad man gör på såna där tillställningar, men nu måste jag väl vänta ytterligare ett par timmar då. inte jättekul när det tar sådär tre timmar att köra hem och man ska gå upp klockan halv sju på söndagsmorgonen. och så retar jag mig på min syrra som liksom tycker och kräver att vi ska hjälpas åt. med all rätt, jag menar inte att hon ska stå med allt, men då kan man väl få tycka till lite om val av plats och den ekonomiska biten och sådär. nu har hon liksom bara hyrt den lokalen och på dom villkoren, och på eget bevåg bestämt att vi ska stå för alla omkostnader för en fest med sådär femtio personer. ja, jag tycker också det är snålt med fester där man måste betala för att få vara med och det skulle aldrig falla mig in att ordna fest under sådana omständigheter, det är inte det, men man kan väl DISKUTERA SÅNT HÄR och komma överens eller åtminstone konstatera att man är överens?
men visst, å andra sidan är det ju rätt skönt att allting är uppstyrt och någon som pekar med hela handen så man slipper tänka. och min syrra menar väl inget ont egentligen, hon tycker bara det här ska bli så superdupertoppenfestligt och har lite svårt att ta in att alla inte tycker det ska bli AMAZING att träffa släktingar man inte sett på 20 år och inte har alla de sociala skills som hon utrustats med.
fattar inte det där. visst, jag kan ju förstå att hon som är äldst är mer försigkommen och utåtriktad än jag, som liksom alltid kunde ta mig fram i hennes svallvågor. men min bror, som är ett år yngre än jag, är ju för sjutton hundra gånger mer socialt kompetent än vad jag är så den teorin håller ju inte riktigt. vad är det för bit som fattas hos mig, och varför hos just mig? alltså, jag kan nog uppfattas som både social och pratsam och fullkomligt obesvärad i sammanhang där jag har något att komma med. men det där tomma kallpratet om ingenting med främmande människor fixar jag ju verkligen inte alls. några fraser om väder och vind kan jag förstås prestera, men att sedan få det samtalet att flyta vidare med lagom bekväma och intetsägande samtalsämnen, det går bara inte; det är som om någon vred av en kran, jag kan på riktigt tystna mitt i en pågående mening för att jag helt enkelt inte kommer på ett enda ord till att säga som inte redan är sagt.
jag anstränger mig verkligen för att studera folk som är sådär socialt smidiga, försöker ta till mig vad de pratar om och hur de uppför sig, men när jag själv hamnar i samma situation så blir hjärnan som ett blankt papper, jag kommer inte ihåg någonting och jag kommer inte på någonting. och det är väl inte hela världen när man mest såsar omkring för sig själv eller bland folk man känner eller befinner sig i sammanhang där det liksom finns en agenda att hålla sig till. men desto jobbigare när man då emellanåt slungas ut på djupt vatten utan att kunna simma utan dyna.
och mina kusiner är, vad jag har förstått, otroligt präktiga och skötsamma typer hela högen. de har liksom förlovat sig, gift sig, byggt hus, skaffat barn och är fortfarande lyckliga med samma förträffliga person som de blev ihop med på gymnasiet, karlarna har egna företag och tjejerna jobbar deltid inom vård och omsorg ALLIHOP. det är absolut inget fel med det, det är väl mer att det känns lite jobbigt att vara den enda som har gift sig och skilt sig och varit sambo och blivit dumpad och gift sig igen och skaffat barn och bonusbarn med olika personer och flyttat hit och dit bland en massa miljonprogramslägenheter.
men ja, jag överlever väl detta också. nu ska jag äta lunch och sedan stöka undan det sista, åka hem och städa, åka till brukshundklubben och hålla kurs och sedan hem och packa. vet inte ens vad jag ska ha på mig, så det är lite jobbigt. men det är väl i-landsproblem i ett större perspektiv kan jag väl tycka. DET FÅR BLI VAD DET BLIR helt enkelt.