Småbarnsåren på väg att ta slut

Mina sömnlösa nätter var ju inte texten jag skulle skriva. Jag skulle ju skriva nästan det motsatta.

Utan att jag vetat om det har jag nog haft en ganska tydlig bild av hur det är att ha barn och vara familj. Bilden är helt baserad på hur jag själv hade det när jag var barn. Men bilden har också varit hur jag såg på min barndom, dvs ur ett barns perspektiv.
Eftersom jag inte har reflekterat över att jag gått omkring med denna bild inom mig har jag inte heller funderat över trovärdigheten i min bild.

För så här ser min barndom ut, som jag minns den. Sann eller inte.
Vi barn var alltid med. När mamma och pappa åkte iväg till vänner, fest eller annat var vi alltid med. Jag minns hur jag somnade i soffan mitt i händelsernas centrum. Eller hur man sov i baksätet på bilen på väg hem från någonstans.
Vi hade mycket folk hemma. Antingen drack de vuxna kaffe. Eller en grogg eller whiskey. Ibland började med kaffe som när timmarna blev fler gick över till groggen.
Jag har inte funderat så mycket över vilka dessa människor var. Alltså, jag vet ju vilka de var, men inte vilka de var för mamma och pappa.
Grannar. Vänner. Våra kompisars föräldrar.

Mamma bakade. Både bullar och bröd. Vi åt hemlagad mat. Om pappa lagade maten blev det pannkaka, falukorv i ugn eller kassler med annans. Mamma lagade det övriga. Mina föräldrar jobbade heltid. De båda jobbade en bra bit hemifrån. Vi gick på dagis. Från tidig morgon till kvällen. Jag gillade det. Och vi åt middag tillsammans. Varje dag. Man satt och åt och pratade.

Min verklighet och min bild påminner inte så mycket om varandra. Säkert väldigt beroende på att jag har byggt upp min bild baserad på mina egna minnen. Så det finns inte massa blöjbyten och spjälsängar med nattningar och vakande nätter. Min bild, då är jag säkert 5 år gammal och framåt. Min syster är 9. Min lillasyster är nyfödd. Men hon är bebis nummer 3. Med två stora systrar som älskar att underhålla henne, ta hand om henne och passa henne.

Och nu... när mina barn är 5 och 3 år gamla börjar det sakta dyka upp tillfällen, situationer, stunder och hela dagar som faktiskt liknar bilden jag har om att ha barn.
Då helt plöstligt börjar finnas tid för vuxna att sitta och prata med barnen runt omkring. Fram tills nu har det inte varit så. 4 vuxna med små barn sitter inte ner och pratar. Det är 4 extremt disorienterade människor som har seriösa problem att avsluta en mening. Och än mindre tid att lyssna på någon annan som försöker säga sitt i ämnet.

I söndags var jag på möhippeplanering. I lägenheten fanns 8 barn. 8 barn!! Ändå satt vi där i köket och planerade. I lugn och ro. Utan konstanta avbrott. Utan att minst en mamma var borta hela tiden.
För mig är detta näst intill magiskt. Så otroligt fantastiskt.
För det är ju så här jag vill att det ska vara. Där vuxna och barn faktiskt är tillsammans, utan att konkurera ut varandra. Där alla får plats.
Tidigare på dagen hade jag, Sambon och båda våra barn varit runt och lämnat in Tusses nappar till en sköldpadda som gärna tar emot nappar. Och farit iväg till ett köpcentrum för att uppfylla Tusses önskan att få en Elsa-klänning när hon slutat med napp. Vi hade ätit på McDonalds. Och hela utflykten var ett riktigt jävla nice familje-happening. Där jag och Sambon var två vettiga människor som kunde samtala i hela meningar. Där vi och våra barn pratade, skrattade och var tillsammans.

Det känns som alldeles nyligen då ett besök i köpcentrum kunde se helt annorludna ut. Istället för samtal var det mer kommandon.
- Går du dit med Grodan så går jag och byter blöja på Tusse?
- Nej Grodan, inte så!
- Hallå? Hörde du vad jag sa? Går du med Grodan?
- Var ska vi äta?
- Hallå, kan vi bestämma vart vi ska gå och äta?

Småbarnsföräldrar.
Tiden för mig som det börjar lida mot sitt slut. Jag påstår inte att det kommer vara mycket lättare att vara föräldrar. Jag tror verkligen på det som de som vet bättre säger ”Små barn, små problem....” Men att få bli en hel människa.
Jag har extremt svårt med detta splittrade tillstånd som det innebär att vara småbarnsförälder. Och jag lider av den höga halten av kommando-prat snarare än samtal och gemenskap som finns under denna tid.
Inte så att man kommer sluta kommendera sina barn. Men att varva det med riktiga samtal. Och framför allt, när vi vuxna slutar kommendera varandra.

Givetvis vaknar nu en annan del av mig vid liv. Den där som bara minns de ljuva delarna av småbarnstiden. För givetvis finns det många fina och ljuva stunder där också. Hon som älskar sina barn som bebisar. Den personen finns hos både mig och Sambon.
Hjälp... våra barn blir så stora så snabbt.
När Grodan står och duschar i duschen istället för att bada i badkaret. Tvättar håret och kroppen själv med allvarlig min.
Eller när Tusse står i hallen och säger
- Jaha, nu sätter jag på mig skorna. Och när jag har gjort det då går jag!
(vem kan hon fått de orden ifrån???)
Sambon bröt nästan ihop när Tusse slutade med nappar. Det var ju jag som tryckte igenom beslutet. En öppning gavs och jag tog den. Sambon var inte alls beredd.
- Jag har inte hunnit förbereda mig, ylar han. Nu minns jag inte sista gången hon snuttade på napp. Hon är så söt när hon snuttar. Hon kan väl sluta senare? Jag är inte beredd!

Men ändå. Småbarnstiden är på väg att ta slut. Och även om en del av mig ylar så är det på det stora hela är något väldigt bra.