idag känns det allt lite bättre. jag och mr S redde ut ett och annat igår, min mage har slutat göra ont och jag sov rätt bra i natt. och så är det så JÄVLA skönt att komma till jobbet och veta att A inte är där, slippa hennes pustande och suckande och gnällande över exakt allt. fy fan så energikrävande det är även om jag försökt att hålla så mycket distans till henne som det bara har gått. men jag vet inte, jag verkar ju göra något fundamentalt fel eftersom folk jag absolut inte klickar med ändå är som iglar på mig. man skulle ju tycka att det där ickeklickandet var ömsesidigt på något sätt, men nähädå.
hundkurs på kvällen, det är en extremt spretig grupp med allt från en sexmånaders valp i storleksordningen gödkalv och med huvudet i molnen och tassarna överallt utom på jorden till en otroligt förig och duktig ettochetthalvtåring som går som en klocka och redan har börjat tävla, och förare som har tävlat hund längre än jag har levt till de som köpte sin allra första hund för en månad sen sen. och det är ju en utmaning att få till övningar som passar alla, men såhär efter tredje gången tycker jag att det ändå börjar flyta på lite.
men det finns ju alltid saker att reta sig på. förra veckan skickade vår kursansvarig ut ett mail om att att vi alla skulle hjälpas åt att plocka undan fika, tömma diskmaskinen, gå ut med soporna och inte glömma att stänga av värmeplattor och såna där grejer som inte är någon speciell persons ansvar och som tydligen alltid måste tröskas i ideella föreningar eftersom allas ansvar tyvärr tenderar att vara lika med ingens ansvar. ja, det var väl inte mer med det tänkte jag, för jag sätter ju alltid på kaffe och plockar fram fika när jag är först och jag plockar alltid undan när jag är sist, det tar kanske...ja, inte fem minuter ens en gång, det är verkligen inget stort jobb.
men som igår då, när jag kom så var det redan en kurs igång och när min kurs var slut var det fortfarande en annan kurs som höll på, så jag åkte hem utan att tänka mer på det. men i morse hade det kommit ett surt mail från en annan instruktör om att igår hade hen minsann både fått tömma diskmaskinen och koka kaffe och "plocka fram allting" (vilket är typ att ta ut en låda med delicatobollar och mazariner och en låda med kexchoklad och plopp ur kylskåpet och ställa på en bardisk en meter därifrån) innan kurserna började och DESSUTOM fått plocka undan och starta diskmaskinen och utöver det SLÄCKA OCH LÅSA I RUM HON INTE ENS HADE VARIT I (vår klubbstuga har två rum, så det handlade alltså om den tunga arbetsinsatsen att trycka på strömbrytaren och vrida om nyckeln i ETT rum extra) när kurserna var slut och hen hade minsann inte varit hemma förrän klockan si och så och skulle det vara på det viset var det minsann sista gången hen hade kurser på det här sättet (vilket hen har valt själv så jag fattar inte ens vad det är att gnälla om). på vår klubb brukar det vara två till fyra kurser som går parallellt varje kväll måndag till torsdag. den här instruktören bor en bit från klubben så hen har valt att istället för att ha sina två kurser på olika dagar så har hen två kurser efter varandra på samma dag. den ena börjar lite tidigare än resten av kurserna och den andra börjar lite senare och slutar därför också senare. det borde man ju fatta att med det upplägget så är man först på plats och sist därifrån, och man borde även kunna räkna ut att ingen kommer att gå och rycka kaffekopparna ur händerna på folk som fortfarande sitter och fikar för att få vara den som startar diskmaskinen innan man åker hem fastän det är folk kvar? men nähä, det fattar hen tydligen inte och nu ska det stora martyrkortet spelas ut. ack, föreningslivet. ibland undrar man ju vad man egentligen håller på med. fast det är kul också.
fick också mail med förfrågan om att vara funktionär på en tävling om några veckor, men eftersom jag kommer att ha kursverksamhet på antingen lördagar eller söndagar de kommande åtta veckorna så tänker jag tacka nej med ganska så gott samvete även om jag faktiskt råkar vara "ledig" just den här lördagen. SÅ DET SÅ. lagom är bäst är väl inte riktigt min paroll, men ibland kan jag uppenbarligen bromsa lite innan jag reservationslöst säger ja till allt som har med föreningsliv att göra. ett framsteg kanske.