jaha, det var helgen det. skulle väl kunna beskriva den som "vilsam", men inte speciellt rolig. vi är väl inte direkt osams längre, jag och mr S, men inte har vi sagt många ord till varandra heller. vi har liksom gått om varandra, gjort egna grejer, ätit mat på olika tider och inte alls haft någon gemensam tid. och det känns väl...sådär. jag tror det är som att han tycker att han är hänsynsfull och ger mig utrymme, och tanken är väl god i sig, men det känns som att jaha, är han inte mer intresserad av att umgås med mig än så här? ska vi liksom ha varsitt parallellt liv fortsättningsvis bara för att han inte kan ta första steget till något annat och för att jag är så in i helvete trött på att vara den som ALLTID tar första steget.
och jag har inte haft lust med någonting. och jag har haft så ont i skulderbladen och axellederna så att jag vid ett tillfälle började gråta av ren frustration, för att absolut ingenting hjälpte. inte för att det hjälpte att gråta heller för den delen men vad fan ska man göra då. och jag har ont i magen på ett konstigt sätt som jag inte känner igen. jag som bara brukar ha ont i magen i samband med mens, men nu är det något annat.
igår pratade jag med min mamma och min syster. nästa helg ska vi nämligen ha en släktträff som jag och mina syskon ska ordna. det är min syrras påhitt, hon tycker sånt är kul. jag ser väl bara MÅTTLIGT fram mot detta, kan jag väl säga. för kanske...20 år sen? så hade vi en kusinträff, men sedan dess har jag knappt träffat en enda släkting. jag vet inte ens hur de ser ut, jag vet inte vad de jobbar med, hur många barn de har eller överlag vad de har för åsikter om någonting. men när jag pratade med min syster så kände jag mig bara konstig, för hon tyckte att det skulle bli så superduperfantastiskt kul att äntligen få träffas allihop. så då fick jag låtsas som att jag också tyckte det åtminstone skulle bli lite roligt. men det tycker jag inte. och mr S följer inte med, han kunde inte ta ledigt från utbildningen och sen känns det ju lite fånigt att han ska åka trettio mil dagen därpå för att träffa en massa människor som råkar vara släkt med mig men som jag inte heller känner eller mig veterligen har något annat gemensamt med, plus att vi i så fall måste fixa hundvakt och det känns inte bra att lämna S-hunden just nu även om han är bättre. men min brors fru kommer inte heller, så jag får väl passa på att hänga med min bror, det blir bra.
och sen pratade jag med min mamma, hon ville veta hur det var med S-hunden och barn och barnbarn, mina då. jag vet inte riktigt varför hon frågar för hon vill ändå inte höra hur det är egentligen utan bara ha själva ytpoleringen, det som är bra. så där får man ju servera valda bitar, annars får hon ångest och kan inte sova och ringer sjuhundrafemtio gånger om dagen för att höra om det kanske har blivit lite bättre, och det ORKAR jag inte. så hon vet ingenting om någonting, men skitsamma. vi pratade på där om väder och vind och sen sa jag i något sammanhang att man ska väl inte klaga, man kunde ju ha varit en syrisk flykting på en järnvägsstation i budapest. och då säger hon att hon förstår inte vad de har där att göra, ska man hjälpa dom så ska man väl se till att de slutar kriga "därnere" (jo, det är ju jätteenkelt) så att de kan åka tillbaka dit, vem ska ta hand om dom här, vem ska betala, yadayadayada. som vilken jävla sverigedemokrat som helst, fast det var hon ju inte, hon bara tyckte att man måste vara realist.
och jag orkade inte. i fredags när någon i fikarummet sa att vi kan ju inte hjälpa alla så slog jag näven (eller åtminstone handflatan) i bordet och sa att det handlar inte om alla, 99 % tas omhand om länder i närområdet som har avsevärt mindre resurser än vi, MEN DET ÄR FULLT DÄR NU, FATTAR NI? och någon sa att jamen varför ska de komma just HIT, så långt borta, och jag drog en föreläsning om hur svenskar utvandrat till nordamerika för att komma undan fattigdom, svält och religiös förföljelse och då kan man väl lika gärna fråga sig varför de skulle just DIT, så långt borta, jo, för de hade hört att där fick man det bra och de ville få det bättre, ingen som helst skillnad då mot nu med andra ord. vi har också en historia av utvandring som man bör vara medveten om innan man klagar alltför mycket om "dom som kommer hit", tycker jag.
så: jag kan alltså sitta och läxa upp folk i fikarummet på jobbet, men jag orkar inte ta den diskussionen med min egen mamma. jag känner mig väl inte helt nöjd med den insikten, kan jag ju säga.
och sen som grädde på moset så ringde L och ville prata om någon osynlig smuts som eventuellt fanns på hans diskbänk och som eventuellt skulle kunna ha råkat komma in i hans mun när han drack vatten och som eventuellt skulle kunna ha gjort honom sjuk, och jag bara ORKAR INTE. eller jo, jag måste ju. men på riktigt, jag blir så irriterad och trött och gråtfärdig av de här samtalen. även om de inte på långa vägar är lika långa och detaljerade och tröstlösa som i våras så har jag liksom ingen buffert att ta av längre.
och ja, jag känner mig väl i största allmänhet rätt så håglös och olustig. ikväll är det den ena hundkursen, imorgon är vi ett gäng som ska samlas och träna med våra hundar, på torsdag är det den andra hundkursen, på fredag har jag semester och åker upp till min syrra, som bor trettio mil härifrån, så ska vi laga mat och förbereda för den här släktträffen som då är på lördag. jag åker hem på lördag kväll, på söndag morgon klockan nio är det hundkurs igen. och det hade varit ett helt okej upplägg om det inte hade varit för den där släktträffen. men ja, det är ju som vanligt bara att tugga sig igenom, det händer ju dessutom att det blir roligare än vad jag tror. och jag får ju åtminstone träffa min bror och det ser jag fram emot.
nu: ett och två, jobba på.