warm and windy

.jag 2015-08-18 09:01 (inga kommentarer)
igår tog jag itu med min tråkiga måstelista. på vårdcentralen var det evighetslång telefonkö, seriöst: vad pratar folk med dom som bokar tider om i såna evigheter? men till sist blev det min tur och då fanns det verkligen inga tider hos just min husläkare, men hon ska ringa mig om två veckor. ja, det är ju tur att det inte var något akut. sen hade jag väl kunnat få en tid hos en vem-som-helst-läkare om det hade varit något akut, jag vill faktiskt betona att jag alltid fått hjälp av min vårdcentral när jag behövt det. men det här med att man ska få ha sin egen husläkare känns ju lite...utopiskt. jag har aldrig ens träffat min "live", bara haft telefonkontakt ett par gånger. men det har ju gått bra ändå. ja, nu får vi se vad det blir av detta. helt okej känns det ju inte att alltid, alltid, alltid vara mer eller mindre öm i kroppen, men å andra sidan har jag ju svårt att tro att någon ska kunna bota detta, vad det nu är. när det inte hjälper med sjukgymnastik, rörelseträning, vila, massage, ultraljud, infravärme, kiropraktor, naprapat, marknadens alla piller och krämer och salvor och liniment tar ju inte bort någonting annat än möjligen precis för stunden och jag har slutat hoppas på mirakel, får jag bara piller som kan kapa de värsta topparna av smärtan så att jag kan ha en fungerande vardag så är jag väl hyfsat nöjd. fast jag är bitter. jag är 47, inte 87 liksom. men men.

sen ringde jag djursjukhuset och där var nästan ÄNNU svårare att få en tid även om det inte heller var akut utan bara återbesök och uppföljning, bara för att behandlande veterinär hade någon slags akuttjänst och var därmed inte bokningsbar på samma sätt. men till sist gick det också vägen.

träffade kuratorn på vårdcentralen efter jobbet och alltså NÄE. hon kan ju inte hjälpa mig med L:s problem och det förväntade jag mig väl inte heller, men lite råd och riktlinjer för hur man ska tänka när allting känns nattsvart hade kanske inte varit fel? i övrigt så verkar hon mest tycka att allting löser sig bara man byter jobb, och det är väl lätt att sitta och säga åt andra att det är bara att säga upp sig, allting ordnar sig ändå. ja, men HUR DÅ? jag var kanske också lite mer det-ordnar-sig-alltid-tänkande när jag var i hennes ålder, 23 eller någonting i den stilen. men jag är det definitivt inte nu. det är väl såklart inte bra att vara stressad och må dåligt av hur man har det på jobbet, men skulle det vara så mycket bättre att vara stressad och må dåligt av att inte ha något jobb alls, och därmed ingen inkomst? nä, jag ger inte så mycket för hennes råd faktiskt. nu tyckte hon att vi skulle träffas en gång till om några veckor och liksom knyta ihop säcken, för "det verkar ju ändå vara lite bättre nu". ja, men det är ju inte direkt din förtjänst, hade jag lust att säga, men det sa jag förstås inte.

jaha, sen kom jag hem och då hade mr S pratat med den som var ansvarig för den inställda utbildningen och försökt få fram något besked ifall de lyckats knåpa ihop något alternativ, som de lovat att han skulle fått besked om "i slutet av veckan", den förra då alltså, men aldrig hördes av. och nä, de kunde inte lämna något besked nu heller. sen ringde helt oväntat ett bemanningsföretag upp och ville höra sig för om han var intresserad av en tjänst på ett företag i en av grannbyarna. där han var på intervju i höstas och allt kändes jättebra men så i sista stund så dök det upp någon som hade jobbat där innan som fick tjänsten. nu var det tydligen en ny tjänst ledig, så de skulle skicka in hans papper dit. och nu blev det helt plötsligt ett himla dilemma om man levde i den bästa av världar och allting gick en i händerna så att säga. tänk om de hör av sig från utbildningen och säger att den ska starta i alla fall, och sen hör de av sig från bemanningsföretaget OCH erbjuder jobb, hur ska man tänka då? utbildningen var ju mer en grej för att kunna komma bort från nuvarande jobb, ett annat jobb är ju egentligen lika intressant, om inte mer. och grejen är att nuvarande chefen säger att senast på fredag så måste mr S lämna besked om hur han ska göra med sin tjänstledighet. nu jobbar han ju lite på nåder, men chefen vill ju såklart veta om han ska vara ledig eller ej framöver, så att han kan planera verksamheten utifrån det. och säger mr S att nej, jag tar tillbaks tjänstledighetsansökan, då kan man ju ge sig FAN på att utbildningen blir av. och sen kanske han hoppar på utbildningen och så kommer bemanningsföretaget med något som kanske är Drömjobbet. jo, det är klart att man kan hoppa av en utbildning i så fall. men då tyckte mr S att det kändes som att man brände sina broar för all framtid där, hos utbildningsföretaget då. fast det kanske kan vara skitsamma tycker jag, målet med utbildningen var ju att få ett annat jobb och komma bort från det nuvarande.

ÅH vilken soppa detta är. är det verkligen så jävla mycket begärt att bara få lite ordning och styrsel på saker och ting och veta hur saker ska bli? jag tycker inte det.

men i övrigt jobbar jag på. det är så HIMLA skönt att det bara är jag och M här, att vi kan köra våra race, snacka hur vi vill, slippa dräneras av A:s taskiga aura. nu var det någon som kommenterade att hennes humör visst hade blivit bättre sen de sålt sitt hus, och det är klart att man kan vara ur gängorna när man håller på med såna där stora omvälvande grejer i livet. men samtidigt: det är väl FAN INTE OKEJ att förpesta tillvaron för andra bara för det, gå omkring ett helt jävla halvår och vara allmänt grinig och lättstött och negativ och sucka och pusta över precis allt. typ om det regnar så är det fel och skiner solen så är det inte heller bra, är det mycket att göra så är det jobbigt och är det lugnt så blir det långtråkigt och drygt. alltså typen som ALDRIG ÄR NÖJD. fan vad jag hatar sånt alltså.
(och ja, jag är ytterst medveten om att jag i detta forum påfallande ofta är extremt gnällig och negativ, men till mitt försvar så vill jag anföra att jag faktiskt alltid anstränger mig för att vara trevlig mot människor i min omgivning).
i alla fall, igår frågade jag chefen hur länge hon skulle vara kvar. hon var ju utstämplad från a-kassan och var i någon fas som man kunde få bidrag och jag vet att hon sagt att bidraget gällde i 12 månader och jag dog nästan när jag kom att tänka på att chefen kanske hade något projekt i åtanke och hade anställt henne på ett år. men det var tack och lov bara 6 månader. sedan kunde chefen inte redogöra för när de 6 månaderna började räknas, för det var något med bidraget som gjorde att de inte kunde sätta den rätta första dagen som anställningsdag. men jag räknade ut att det som allra längst kan röra sig om ett par veckor in i september, alltså max tre veckor till. det får jag väl stå ut med. och till nästa säsong ska det styras upp hur det ska vara med arbetstider och vem som ska ha ansvar och sådär. tyvärr är det inte så enkelt att bara anställa någon annan, det har med LAS att göra. och "någon annan" är inte heller ett drömscenario, det är mer en mardröm att ha en gröngöling att lära upp när man är mitt i brinnande högsäsong. A sköter ju sitt jobb, hon är ju plikttrogen och punktlig och sådär, det är inte det. fast ska jag vara ärlig så är jag inte SÅ himla imponerad längre. hon vill liksom ingenting, är inte intresserad av att bli bättre på det hon gör, springer hundra mil för att slippa ta ansvar. men ja, nu ska jag inte älta det mer, nu när jag ändå slipper henne den här veckan. och sen bara en kort tid till. det ska gå.

nu: fika.





Info
Namn
-
Född
-
Hemstad
-
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-10-20
Antal texter
1 752
Övrigt
Valspråk

det finns inget mörker. det finns bara brist på ljus.