ja, då var semestern slut på riktigt den här gången då, tillbaks till jobbet och allt ska väl vara ungefär som vanligt igen. det känns faktiskt inte så bittert som jag trodde. oklart varför, men kanske för att jag är en vanemänniska och gillar när allt bara rullar på i gamla upptrampade hjulspår.
helgen har varit okej. S-hunden börjar bli lite mer som sig själv igen, lite mer rörlig, lite mindre vinglig. fortfarande har han svårt för att gå i trappor och att resa sig om han ligger på golvet, det är som att han inte har kraft att ta spjärn ordentligt. men det ska väl förhoppningsvis också ge med sig så småningom.
i eftermiddag ska jag till kuratorn på vårdcentralen. för detta känner jag mest motstånd och händer det inget exceptionellt idag så tänker jag nog avsluta den här kontakten, det ger mig inte direkt någonting att någon sitter och säger hur det kommer att bli "sen", när L har fått hjälp, och att allt jag är och känner är helt normalt med tanke på omständigheterna. men ja. vi får väl se hur dagens besök faller ut.
idag måste jag dessutom:
* ringa djursjukhuset och boka en tid för återbesök och ny provtagning.
* ringa vårdcentralen och boka en läkartid för mig så att jag förhoppningsvis kan få förnya mitt recept på citodon, eller få någon annan form av hjälp för min Värk.
hatar att ha såna där måstelistor som innebär TELEFONSAMTAL. fan vad jag hatar att ringa alltså. som om det inte var nog med det så ringde SVÄRMOR i helgen, jag sket i att svara och då pratade hon in en lång harang på telefonsvararen. hon ville gratulera mig på min födelsedag eftersom jag inte var hemma då (det är visserligen snart en månad sen, men skitsamma). hon lät meddela med martyrstämma att hon hade köpt en present åt mig, som hon undrade om jag ville ha, annars skulle hon lämna tillbaks den (alltså? vad är det för typ av frågeställning?) och kunde jag inte ringa henne? och nä, so sue me, men jag ORKADE INTE DET. så jag bad helt fegt mr S att ringa henne igår när jag var iväg på en aktivitet med småhundarna och säga att vi inte kunde ta emot besök för att S-hunden behöver lugn och ro (vilket i och för sig är sant), men att vi ska bjuda henne på middag tillsammans med mina föräldrar vid något senare tillfälle. så nu måste man ha det hängandes över sig som ett jävla damoklessvärd. HATAR SÅNT HÄR. hatar att jag är så mesig/väluppfostrad att jag liksom bara inte kan/orkar göra slut med människor som suger musten ur mig och som inte tillför någonting överhuvudtaget. det är illa nog med sina egna föräldrar, men att utöver det behöva ha en rätt så rejält missanpassad svärmor som både intrigerar och försöker bonda med en på samma gång, som är en mästare på passiv aggressivitet och som inte klarar av att läsa sociala koder är liksom en börda jag inte riktigt klarar av emellanåt, speciellt som hon och mr S inte kan vara i samma rum i fem minuter utan att råka i luven på varandra.
men det är som det är och jag får väl försöka genomlida det också. när det nu blir, helst skulle det ha varit igår så det redan hade varit överstökat. men men. önsketänkande kommer man ingen vart med.