ja, det blir ju aldrig som man tänkt sig, som raskens ida sa. jag hade väl tänkt att jag skulle ha det lugnt och skönt de här sista semesterdagarna, och det HAR JAG, det är inte det. men mest sitter jag inne och passar S-hunden istället för att vara ute i det - faktiskt nu - jättefina vädret. vår trädgård består i princip bara av backar och slänter och nu när S-hunden är så vinglig av medicinen så kan han inte vara där. jo, jag skulle väl kunna ha honom bunden men det känns ju...sådär. men det ska ju bli bättre. vår vanliga veterinär, som vi väl har att tacka för att vi fortfarande har S-hunden i livet eftersom det var hen som förutsåg att status epilepticus skulle kunna komma och skickade oss till djursjukhuset, har ringt flera gånger och frågat hur det går, senast idag. det är faktiskt lite gulligt, för annars är hen rätt strikt och absolut inte nån altruistisk mig-kan-ni-ringa-när-som-helst-typ (och det säger jag ingenting om, hen driver sin klinik ensam och skulle hen inte hålla på sina arbetstider så skulle hen ju ALDRIG kunna vara ledig). men vi har i alla fall pratat medicin och biverkningar och de avtar oftast efter en eller två veckor. och jag tycker nog att S-hunden är lite bättre idag. lite mer med, inte lika groggy. så det är bara att hoppas att det går på rätt håll nu.
ja, men i alla fall. lite rastlös är jag av innesittandet, men snart kommer mr S hem från jobbet och då ska jag ta med valpen och minsting på långpromenad. innan idag bakade jag en mazarinaktig kaka som jag fyllde med sommarens sista vinbär och jag tror den blir god. har jag jobbångest? nej, inte än. jag sparar det till på torsdag eller så.