och äntligen sista jobbveckan innan semestern, vet inte hur många gånger jag har tjatat om den där nedräkningen nu, men det känns som att jag aldrig har varit i större behov av semester som nu heller. det har jag kanske i och för sig, för det har ju funnits år när jag har jobbat röven av mig och det kan man faktiskt inte direkt säga att jag har gjort i år, jag har nog aldrig haft så lite övertid. men jag har heller aldrig inlett en säsong med att vara så nere, så mentalt utmattad, så slutkörd. jag minns ju i och för sig hur det var vintern/våren 2006, när ex-psykopat-H var otrogen, blev avslöjad och dumpade mig, det var ju verkligen inte roligt alltså. men samtidigt så var det ju en process där saker bara blev bättre ju längre tiden gick, där tiden verkligen läkte alla sår och där jag dessutom fick exakt all tänkbar sympati och allt stöd från alla håll och kanter, jag fick älta alla hans oförrätter hur många gånger som helst och varje gång var det någon ny liten insikt som trillade ner, vilket ju gör att det kommer något bra ut av eländet. och det är ju ändå rätt lätt ämne som de flesta ändå kan relatera till på något sätt. och så har det verkligen inte varit nu. jag tror inte man kan riktigt föreställa sig hur det är att vara nära anhörig till en med ocd, i alla fall kunde inte jag det innan L:s problem blommade ut i full skala i höstas/vintras. det går liksom inte att förstå hur många nivåer av maniska försiktighetsåtgärder kring (i hans fall) toalettbesök som går att uppbringa, hur dåligt någon kan må för att någonting "går fel" i detta, hur mycket tid någon kan lägga på att skapa ritualer, göra om ritualer, tigga om bekräftande och försäkringar och överhuvudtaget försöka hålla dödsångesten på en armlängds avstånd, fy fan vad många timmar som har gått åt till detta och det har verkligen inte genererat någonting positivt utan snarare fullständigt dränerat mig på energi. och jag har inte orkat prata om det för jag har varit så trött på att prata om det och sen känner jag att jag inte vill lämna ut L:s psykiska status hur som helst och sen tror jag faktiskt inte att folk som inte varit med om det riktigt förstås hur illa det är, hur mycket tid och kraft som faktiskt går åt.
men ja, det går ju ändå på rätt håll. små steg visserligen, men ändå. men fy fan vad det har tagit på krafterna och jag minns panikkänslorna när högsäsongen skulle börja och jag var HELT SLUT, hur fan skulle jag orka med detta? men tack och lov har det varit en ovanligt lugn högsäsong. mycket att göra, men mycket som har gått på ren rutin, än så länge inga stora avvikelser eller reklamationer som kräver en massa resurser som inte finns. och med nya ägare ska väl situationen äntligen vända och bli bättre. för det har ju också tagit en massa kraft, ovissheten, den extremt deppiga och griniga stämningen som har genomsyrat hela det här året.
så nu gäller det bara att härda ut den här sista veckan också. den börjar dessvärre med en mastodontdag, först ska jag jobba, sen till kiropraktorn för att få nålar i ryggen, sen ska jag i princip bara hem och vända för att sedan köra åtta mil till ett möte i rasklubben, förhoppningsvis avhandla det på mindre än tre timmar, köra åtta mil hem igen och sen är det läggdags och puh, det var den dagen och sen är det väl bara fyra dagar kvar. men jag sitter redan och retar upp mig på att jag ska vara tvungen att slå näven i bordet och kräva mötesdisciplin ikväll, att folk inte fattar av sig själva att allting tar hundra år när alla sitter och pratar i munnen på varandra hela tiden, men de har kanske inget vettigare för sig, vad vet jag. ska dock säga ifrån med kraft och eftertryck redan vid punkten "godkännande av dagordning" och hoppas att det går in. egentligen är det ju trevliga människor, det är inte där skon klämmer, det är att de här mötena tenderar att hålla på fram till tio-halv elva på kvällarna och det ORKAR jag inte.
nä, men annars var väl helgen lugn och fin. i tisdags kväll fick jag ont i axlarna men tänkte att det nog berodde på att vi var och grillade med en av mr S' vänner och att jag kanske suttit och spänt mig omedvetet sådär, mina sociala skills kommer ju inte direkt av sig själv. i onsdags hade jag jävelhuvudvärk hela dagen, i torsdags och fredags hade jag inte lika ont i huvudet, men var extremt spänd och öm i axlar och nacke och huvudvärken låg och ruvade och det kändes som att den var beredd att slå till vilken sekund som helst och jag gick hela dagen och hasade ner bh-banden så att de inte skulle ligga emot och trycka på axlarna. funderar nu på om det kanske har med bh:n att göra? enda anledningen till att jag ens kom att tänka på det var för jag vet att jag tog på den i tisdags kväll efter att jag duschat innan vi åkte till den här grillningen för jag hade varit ute i skogen med hundarna och kände mig svettig och, tja, inte presentabel helt enkelt, och stod då och velade om jag skulle ta den jag haft tidigare på dagen men bestämde mig för at byta till en ny eftersom det inte kändes jättefräscht att sätta på sig en varm och liksom svettig bh när jag var nyduschad (i vanliga fall duschar jag innan jag går och lägger mig och då uppstår inte det här problemet). och sen kom ju den där värken nästan direkt, och sen kändes det ju inte bra vare sig onsdag, torsdag eller fredag. sen bytte jag till en annan bh i fredags eftermiddag och sen dess har jag inte känt något annat mer än som träningsvärk i axlarna men det är väl kanske inte så konstigt eftersom de har känts konstant spända i flera dagar. tänk om det är så enkelt? och samtidigt inte alls enkelt, ska det nu vara så att jag inte ens ska kunna ha vilken bh som helst ens när jag själv tycker att den sitter bra? sånt är ju omöjligt att veta när man provar om det inte ger sig tillkänna förrän efter några timmar. om det nu är det alltså och inte bara en slump. (obs, förväntar mig inte att någon ska tycka att det här är läsvärt eller intressant, det är enbart anteckningarför eget bruk så att säga).
nu: jobba litegrann. ska försöka ta det så lugnt jag bara kan den här veckan, vad luther än står och gapar om inne i mitt huvud.