fredagskänslan

och så blev det fredag, äntligen. jag ska förstås bara ta mig igenom den här arbetsdagen också, men det ska väl gå det med. A hade tydligen också någon slags fredagsfeeling och var på ovanligt gott humör och då BJÖD JAG TILL och var trevlig (som alltid, men kanske lite mer då), men det är ju lättare att vara trevlig mot en som är det tillbaks än mot en som mest går omkring och martyrsuckar och gnäller och pustar och stönar över exakt allting.

vi har inga direkta planer för helgen och det är skönt. igår kom ett mail från brukshundklubben som undrade om det fanns någon som kunde tänka sig att vara med på något jippo för handikappade barn och jag tänkte att jo, det kan jag väl, och sen tänkte jag att nja, måste jag verkligen? och sen tänkte jag jo, men det är ju för en god sak, och sen tänkte jag: jamen jag kan ju inte boka upp alla lediga dagar jämt, då blir det ju asjobbigt, och sen tänkte jag: men det är ju bara någon timme och för en god sak och det blir reklam för klubben dessutom, och sen tänkte jag: men det spelar väl ingen roll, nån annan kan väl göra det? och sen tänkte jag: jamen om alla tänkte så...och sådär går väl tankarna fortfarande. jobbigt. jag får väl se hur jag gör.

i eftermiddag ska jag träffa N och barnbarnen, hoppas det inte regnar så kan vi gå och ta en glass i parken eller nåt. N har precis varit på en veckas semester med en av sina bästa kompisar och när hon kom hem möttes hon av beskedet att hon kommit in på den utbildningen hon ville i höst, så hon är uppåt värre just nu. utbildningen ligger i en annan stad en timme härifrån och jag tycker väl kanske att det är att skaffa sig problem när man är ensamstående med två barn som går på dagis och skola två mil åt andra hållet och man inte har någon bil. det finns ju en högskola här i stan också, fast de hade ju förstås inte exakt den utbildningen. men jaja, det är ju inte min sak. och nuförtiden är det kanske mycket på distans och hemtentor och grejer så det behöver kanske inte bli så himla farligt ändå. huvudsaken är väl i alla fall att hon är glad och har det bra.

jag försöker fortfarande utröna om min chef är sur på mig, för jag tycker att han har varit så jävla avmätt på sista tiden. men idag var det min tur att fixa fredagsfrukost och då stannade han kvar efteråt och hjälpte mig att plocka undan, och det gör man väl inte om man är sur på någon tänker jag. känns så löjligt att fråga MEN ÄR DU SUR ELLER? som om vi vore gifta. (nu menar jag inte att just den frasen skulle vara karaktäristisk för samtal i äktenskapet, men den känns i alla fall inte som att den hör hemma i yrkeslivet).

ja. men nu kan väl den här arbetsdagen ta och skynda sig lite va? det känns som att jag vill vara ledig exakt just nu och inte om fyra timmar.