måndag morgon och jag har överlevt en helg med värme långt över min bekvämlighetsgräns, jag får nästan panik när det är så här varmt. nattsömnen har varit obefintlig, huvudet värker och jag är allmänt urlakad.
martyren A hade förstås jobbat igår och hon lät sur som ättika när hon hälsade i morse. jag hade tänkt att om hon sa eller ens antydde något om att hon "varit tvungen" att jobba och inte jag så skulle jag ta en diskussion med henne om det och om hennes sätt och attityd, men sen när hon hade varit och bytt om så var hon helt plötsligt på gott humör och pladdrade på om än det ena och än det andra. orkar inte med folk som har såna här HUMÖRSVÄNGNINGAR stup i kvarten och liksom inte kan buffra upp kring det. eller jag har väl full förståelse för om man har en dålig dag och inte är på topp och då tänker jag att då kan man väl få bli lämnad ifred och gå och sura om det är det man vill. men det här att man låter som att man har ätit huggorm till frukost och sen både sålt smöret och tappat pengarna, och sen bara en liten stund senare är (eller åtminstone låter) hur glad som helst? sånt där har jag lite svårt att hantera faktiskt. eller är det bara som att jag är extremt dålig på att läsa av folks sinnesstämningar? men seriöst, jag orkar inte hålla på och jamsa i sånt här. antingen säger man att man är sur och varför, och så gör man något åt det eller låter det få gå över av sig själv. eller så får man fan i mig bita ihop och leverera en neutral attityd.
och så tänker jag lite på olika roller. hur det alltid hette om mig att jag "hade sån hand" med min bror, att det alltid var jag som skickades in för att lirka och övertala när han av anledningar jag inte kände till bara låg och skrek på golvet i sitt rum, hur jag pratade med honom, lovade en massa bara för att han skulle bli tyst, för att inte mamma och pappa skulle bli arga på mig också för att jag misslyckades med att ta hand om honom. hur gamla var vi då? han, tre-fyra, fem kanske och jag ett drygt år äldre. hur min mamma, mrs humörsvängning of the universe, kunde vända från neutral till blixtrande ilsken på en tiondels sekund och hur vi andra i familjen har fått svansa omkring och hantera det, hålla andan, balansera, inte trampa snett och göra fel och riskera att göra någonting värre. lite så är det väl fortfarande, även om vi har oljat upp det här maskineriet, sopat banan, lärt oss undvika vissa grejer och hålla avstånd i andra frågor. även om man tycker att det inte skulle behövas, men så är det att deala med en 70-årig jättebebis.
jo, men det är kanske inte så konstigt att det är skitjobbigt med folk som bara svänger hit och dit i humöret utan anledning, och som man inte alls vet var man har? för att man har haft sin kvot av medling och tassa-på-tå så att det räcker och blir över? för att det fan kan vara nog nu?
ja, men nu är det i alla fall bara två veckor kvar att jobba, sedan semester. och vi ska åka på en liten roadtrip om några veckor och allt har klaffat fastän jag tyckte vi var lite sent ute, men nu har vi hittat billiga tågbiljetter, billigt hotell, det fanns plats på hundpensionatet och grannarna (de snälla) tar in posten medan vi är borta. så förhoppningsvis blir det bra, jag tror det kan bli bra att komma iväg några dagar och få lite lyxtillvaro efter den här stretiga vintern och våren.
idag ska vi få information om läget i koncernen av koncern-vd:n och det finns väl ingen som tror att vi kommer att få veta något som vi inte redan vet, så det är väl inte direkt något att se fram emot. annars hade det väl varit bra efter så lång tid av ovisshet, att få lite riktlinjer att jobba efter, men det är nog att hoppas för mycket.
och minsting är dålig i magen, jag hoppas att det är någonting han har ätit så att inte är någonting som ska gå igenom hela flocken, men det är väl skitsamma bara de blir friska snabbt igen. och nu när det är så här varmt så kan man ju inte riktigt avgöra om han är slö på grund av värmen eller slö på grund av att han mår dåligt. stackars liten, det är så extremt VIDRIGT när ens djur är sjuka. det vilar som en tung mantel av olust över hela mig och jag tänker att bara han blir bra igen så ska jag aldrig gnälla över någonting. fast det gör man ju ändå, för när allt annat är bra så får ju de där små ovidkommande grejerna som att mjölken är slut eller att ingen har tömt diskmaskinen komma upp till ytan och få luft. men just nu känns det så.