För ungefär ett år sen satt vi på släktkalas och firade en som fyllde 50.
Då saknades en utav oss. Han låg på sjukhus och ingen visste om han skulle klara sig. En äldre herre som passerat 70 och som varit mystiskt sjuk i flera månader utan att läkarna kunde hitta orsaken. Hans frånvaro var påtaglig och alla var oroliga.
50-åringen som fyllde år tackade alla som kom och slutade med orden ”Nästa år, då här han med på kalaset”
Nu är det nästa år. Och vi har ett nytt 50-årskalas på lördag.
Mycket riktigt, den gamle krutgubben är med oss. Läkarna hittade vad som var felet. Gubben fick medicin och sen var han på benen igen.
Istället gapar en helt annan stol tom på lördag. Det var inte hans tur på närmare 40 år. Ingen hade kunnat tro.
Men cancern slog till. Fort och obarmhärtigt. En månad. Från det att han föll ihop och cancern gjorde sig därmed synlig tills dess allt var slut.
Det här kalaset är det första efter hans bortgång. Och alldeles inpå hans begravning.
Det finns mer att skriva i detta. Men det får räcka så här. Resten får förbli oskrivet här.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte