för några dagar sedan loggade jag in på mina vårdkontakter för att förnya mitt recept på citodon, som är DET ENDA SOM HJÄLPER när jag får värk från helvetet, i nacken, axlarna men framför när det vandrar upp till huvudet då. men nu gick det helt plötsligt inte att förnya receptet utan nu fick jag istället ett snorkigt mail från någon (antar jag) vikarierande läkare som jag aldrig hört talas om som absolut inte kunde förnya ett recept i mina vårdkontakter på något som var BEROENDEFRAMKALLANDE (skrivet med versaler som om jag var dum i huvudet på något sätt), så om jag verkligen hade så svår värk så fick jag kontakta vårdcentralen, annars kunde jag prova att ta en alvedon och en ipren.
men seriöst? jag har använt citodon i kanske 10 år, mer vissa perioder och mindre vissa perioder och inga alls i andra perioder, om man slår ut användningen så handlar det om kanske en eller två tabletter i veckan, det känns ju inte direkt som att jag ligger i riskzonen för att bli läkemedelsberoende? däremot är det DET ENDA SOM HJÄLPER. jag kan proppa i mig receptfria tabletter i alla möjliga kombinationer så att det rasslar om mig, men det har absolut ingen effekt.
så nu får jag väl kontakta vårdcentralen då, det som jag drar mig så för. för det är ju ingen som riktigt kan säga vad det är för fel på mig. min nackskada finns förvisso, men den har bedömts att inte vara så allvarlig att den skulle generera så mycket bekymmer så långt efteråt. och jag vill fan inte gå till någon sur jävla besserwisserläkare som tycker att hen vet bättre än jag vad som är bäst för mig. och jag antar att min husläkare (som jag aldrig träffat) har semester eftersom det är någon annan som har hanterat det här ärendet.
och ja, jag tycker väl i grund och botten att det är bra att man inte bara slentrianmässigt skriver ut medicin och förnyar recept år ut och år in, det finns säkert en god tanke bakom detta. känner mest bara att ÅH VAD JOBBIGT att behöva beställa tid och gå till vårdcentralen och sitta där och bli (som jag tror) ifrågasatt och anklagad för att vara simulant (som jag inbillar mig). det finns väl ingen situation som jag känner mig så liten och ynklig i som just då, och jag gillar verkligen inte att känna mig liten och ynklig.
men nä, hur skulle det se ut om saker bara fick få flyta på och vara lite smidigt? nä, och sen kom jag hem och tänkte mig en lugn och fin hemmakväll med lite böcker och någon tv-serie. men nähä, då hade det runnit vatten från tvättmaskinen och in i torkrummet i källaren och helt plötsligt var mitt smarta plastgolv, sånt där man klickar ihop och som man kan ha på till exempel balkonger, SÅ FÖRKASTLIGT enligt mr S. och han har ett så dumt sätt att ta upp saker ibland, istället för att fråga det han vill veta så lindar han in det i en massa bullshit. som igår då. istället för att säga "du, det verkar som att det har runnit in vatten i torkrummet i källaren, vi måste nog lyfta på plastgolvet och se hur det ser ut" så säger han "ja, nu får du fixa fram något avtal som går ut på att du inte går ner i källaren" och när jag stod som ett frågetecken så fortsatte han "ja, för det har runnit in vatten i torkrummet in under plastgolvet så jag måste riva undan den där jävla skiten" och jag sa att jag fortfarande inte fattade vad det var för något avtal jag (och varför jag?) skulle "fixa fram" och varför det skulle inbegripa att jag inte skulle gå ner i källaren, och då hävde han ur sig att "ja, för du blir ju så jävla sur när det är stökigt" och jag blev fan i mig helt VANSINNIG, vad är det för jävla sätt att börja en diskussion på och vadå lägga över en massa ansvar på mig och ha det till att allting handlar om att "jag blir sur". så jävla dåligt (och så jävla typiskt MÄN om ni frågar mig), men såklart kunde han inte diskutera DET utan nu skulle det bara handla om hur idiotisk jag varit som lagt in det där plastgolvet, och hur idiotisk den-som-byggde-källaren var för något annat som jag inte minns, och det var fan i mig fel på ALLT.
och ja, jag vet att han mår dåligt för att han hatar sitt jobb och svävar i ovisshet kring den här utbildningen som han ironiskt nog förmodligen inte får gå för att han HAR ett jobb, men det får väl ändå finnas någon jävla gräns för hur man uppför sig. sen märktes det på honom att han ångrade sig och sen kom han och bad om ursäkt för att han inte hade mer tålamod, men då var mitt tålamod redan förbrukat och jag skällde som en bandhund och menade på att vill du ha svar på en fråga så STÄLL DEN JÄVLA FRÅGAN BARA och ge mig inte en massa jävla bullshit om avtal och påstå för helvete inte att du inte kan göra ditt eller datt för att "jag blir sur då" för det vet du för helvete ingenting om och hur vore det för övrigt om du kunde ta tag i lite grejer och AVSLUTA DOM istället för att bara snacka en jävla massa om allt som ska göras och som aldrig blir av och yadayadayada och sen stampade jag iväg och bar ut sex kassar utrensade böcker, två kassar glasåtervinning, en kasse plaståtervinning, en kasse pappersförpackningsåtervinning, tre kassar pantflaskor och lite annat smått och gott och fyllde hela bilen i vredesmod och sen duschade jag och lipade och gick och lade mig. jamen KUL LIV MAN HAR, tänker jag martyraktigt och sammanbitet. fast nej, det här var väl inte direkt mitt stoltaste ögonblick, jag tycker inte att det är okej att skälla ut någon som faktiskt ber om ursäkt. men samtidigt tänker jag elakt och självupptaget: varför måste alltid JAG hålla på och ta hänsyn till alla som mår dåligt? när A beter sig som en jävla röv på jobbet så säger jag att det är säkert som hon är stressad över att de håller på och sälja huset och ska flytta, när mr S beter sig som en jävla röv mot mig så är det för att han mår dåligt av sin jobbsituation, när min mamma beter sig som en jävla röv mot mig så skyller jag det på att hon mår dåligt psykiskt, men vadfan, kan man inte bara UPPFÖRA SIG även om man mår dåligt? eller åtminstone DRA SIG UNDAN när man känner att man inte pallar med att interagera med andra människor? men nä, jag ska vara någon jävla soptunna tydligen. tömning var fjortonde dag och sedan är det bara att börja fylla på igen (och ja, HEJ MARTYR).
och idag ska jag till kuratorn på vårdcentralen. det känns väl...sådär. det är det här med att hon sitter och kväver gäspningar nästan hela tiden, det är det här med att jag känner att jag måste prestera, släta över, vara till lags och inte till besvär. för helvete, vad har jag ens där att göra?
och sen när jag kom till jobbet i morse så hade vår vattenkokare brunnit upp på något sätt, eller var i alla fall fylld av bränt kol runt värmespiralen, så jag fick gå TUSEN MIL till en annan byggnad för att fixa lite tevatten och spillde ut hälften på fötterna på vägen tillbaka och vår ekonomi på jobbet är inte sån att vi ens kan köpa en jävla vattenkokare för ett par hundralappar. ja, jag köper en för egna pengar, det är inga problem. men det ska göras och det har jag inte riktigt energi till. och dessutom måste jag åka och panta flaskor och slänga återvinningsgrejer och lämna böcker på loppis och allt det där som jag fyllde hela bilen med igår, och det har jag inte heller riktigt ork till idag känner jag. men jag biter väl ihop och kör på helt enkelt, vad mer finns att göra?
sammanfattningsvis: ingen speciellt bra dag idag alltså.