hypodea verkar ha drabbats av den där stora sommarstiltjen, men jag plitar väl på om min halvtrista vardagstillvaro av gammal vana, för att bearbeta, för att kunna gå tillbaks senare och komma ihåg hur det var, då, en tisdagsförmiddag sommaren 2015.
på jobbet kommer det väl att hända lite grejer framöver, se hemlig text (tyvärr), men inget som vi vet något konkret om i nuläget. men vi är väl rätt så eniga om att värre kan det ju i alla fall inte bli. för övrigt har jag tagit tag i ett projekt som av olika orsaker blivit liggande ett tag och som därför tenderat att verka jättejobbigt och som jag därför skjutit på ytterligare en tid. jag gillar inte mig själv när jag gör så, så igår tog jag tag i det och blir förhoppningsvis klar mot slutet av denna veckan. om jag får jobba ostörd, vilket jag inte fick igår på grund av A, förstås. hennes stresströskel lämnar ju en hel del övrigt att önska, det har ju framkommit hela tiden men jag tycker det har blivit värre och värre. nu är det som att hon liksom inte riktigt klarar av att hantera att det händer mer än en sak samtidigt. typ om hon håller på med analyser och i väntetiden som det blir fixar lite med inleveranser och sen kommer det kanske ytterligare en inleverans, då blir hon helt hispig. och grinig. och stampar in till mig och säger att nu får jag hjälpa till för det är så mycket nu, och då gör jag det även om jag egentligen sitter och jobbar med andra grejer, och så tar det...tio minuter? MAX. och ja, jag vet att ibland kan de där tio minuterna eller att någon annan går in och tar över en grej vara guld när man är skitstressad och allting hopar sig. men så himla mycket är det faktiskt inte nu att det finns anledning att vara skitstressad, vi har mycket att göra men samtidigt har det mesta faktiskt bara flutit på, PEPPAR PEPPAR. inga reklamationer, inga haverier, inga utredningar eller stora projekt som kräver en massa extra resurser (i alla fall inte som hon har varit involverad i) och då hinner man fint. och det är inte ens så att något börjar brinna för att man låter något vänta ett par timmar, bara det är gjort innan man går hem. och eftermiddagarna är oftast lugnare så då hinner man beta av det som eventuellt har samlats på hög under förmiddagen även när det är apstressigt, och det är det alltså inte nu. men ja, alla är olika och yadayadayada, inte mycket som jag kan göra åt det känns det som.
igår var jag hemma hos N och drack en kopp kaffe efter jobbet. beklagade mig över det här jävla lägret som jag lovat hjälpa till på, och N menade på att man kan ju "bli sjuk". nu är det inte min stil (och inte hennes heller, för hon ställer alltid upp när hon blir tillfrågad), jag inbillar mig att om man hittar på att man är "sjuk" för att slippa undan något så blir man sjuk på riktigt sen, som ett slags straff eller ödets ironi, och det är det ju inte värt. N menade på att det inte fanns någon som helst rim och reson i detta, och det gör det ju förstås inte, det finns inget plus- och minuskonto mellan goda och dåliga gärningar och ingen högre makt som styr och ställer med sånt så att alla får vad de förtjänar i slutänden. fast det är ju dumt att chansa, haha. nä, men det är väl mest att det känns som att jag sätter andra i klistret, jag har åtaganden på det här lägret som jag inte kan dumpa på någon annan med gott samvete.
MEN så slog det mig plötsligt när jag hade kommit hem och var ute och gick med hundarna, att jag hade ju faktiskt bara lovat åtaganden tre av fyra dagar, den sista dagen var det bara outtalat att alla skulle hjälpa till med aktiviteten för den dagen, men inget som kräver just min kompetens eller hur man ska säga. så när jag kom hem och en passande vit lögn senare hade jag mailat de som är ansvariga och meddelat att jag "tyvärr" måste åka hem en dag tidigare än planerat, och vips reducerades mitt privata fyra-dagar-av-semestern-försvinner-problemet med 25 % och allt kändes genast mycket bättre.
eller okej, lite dåligt samvete har jag, inte för aktiviteterna den fjärde dagen för det finns det gott om folk som kan hjälpa till med och som dessutom gör det mycket bättre än jag, utan kanske mer för att jag inte är med och röjer upp efteråt, det tråkiga skitjobbet som man står med när alla är trötta och griniga och bara vill hem. men sen tänker jag på hur skönt det ska bli att komma hem på lördagen istället för på söndagen och eftersom vi planerat att åka iväg på en liten roadtrip på måndagen som är vår sista gemensamma semestervecka så känns det ju skönt att inte bara behöva komma hem och packa om väskorna, lämna hundar på pensionat och sen flänga iväg igen. nu blev det lite mer marginaler och det gynnar mitt välbefinnande.
och, note to self än en gång: blir det läger nästa år så kommer jag att vara SÅ UPPTAGEN. redan från början alltså. det känns så här: att om alla hade resonerat som jag i just den här frågan så hade det inte blivit mycket till fritidsaktiviteter, utan föreningslivet stannar sverige och så vidare. men samtidigt: jag måste bli lite mer ego. jag måste inte hela tiden sätta mitt eget välbefinnande på plats 126 i kön och göra en massa saker åt andra hela tiden och känna att jag måste ställa upp på allt hela tiden, speciellt inte när jag har flera föreningar som sliter i mig och vill att jag ska hjälpa till med allt möjligt.
nu ska jag jobba med att: sätta ner foten, prioritera, vara tydlig med vad jag kan och inte kan hjälpa till med samt välja bort det som tar mer energi än det ger i det långa loppet. det är svårt när man snudd på är född in i föreningslivet och har jobbat ideellt med allt mellan himmel och jord i hela sitt liv, men nu får det väl faktiskt vara dags.