jaha, det var midsommar det. och den var väl helt okej om ni frågar mig; vi hade det lugnt och skönt och gjorde ingenting speciellt, egentligen som vilken helg som helst fast med en extra ledig dag då.
och nu är det tillbaks i ekorrhjulet igen. fyra evighetslånga arbetsveckor kvar att avverka innan semestern börjar. och sen det här förbannade lägret i rasklubben som jag lovade att jag skulle hjälpa till med i ett mycket svagt ögonblick. fyra dagar åt helvete, eller inte bara förstås. förhoppningsvis blir det väl lite kul också, men jag är rätt så trött på vissa av de här människorna just nu och ser det inte som en direkt förmån att vara tvungen att umgås med dom snudd på dygnet runt i fyra dagar. men jag får väl skylla mig själv och note to self: LOVA INGENTING UNDER SEMESTERN NÄSTA ÅR.
hur det nu kommer att se ut till semestern nästa år, det är det ju ingen som vet.
en sak är säker: det kan omöjligt vara som det är nu. antingen går vi under med man och allt, eller så ror vi detta i land på något sätt. det går liksom inte att driva ett företag utan pengar, det säger ju sig självt. vi kan inte betala våra leverantörer, och får vi inga råvaror så kan vi inte tillverka och sälja våra produkter, och då får vi inte in några pengar och så är den onda cirkeln sluten. och så här är det nu: endast de fakturor som är på gränsen till att hamna hos kronofogden får betalas enligt direktiv uppifrån, resten får vänta tills de också är på gränsen till att hamna där, först då skjuter banken till exakt så mycket pengar som behövs. alla leverantörer kräver därför betalt i förskott (tro fan det) och vi får inte heller ha några lager för det binder för mycket kapital, och det är helt värdelöst att planera och driva en produktion under såna förutsättningar. och så kan man ju inte hålla på i längden. när man för tjugonde gången får höra att det aldrig varit så illa som nu så undrar man ju liksom var den bortre parentesen finns. när man har befunnit sig på nedre bottnen i evigheter och det hela tiden öppnas nya falluckor och det plötsligt finns ytterligare en dimension av sämsta möjliga.
så ja. någon arbetsglädje är väl inte direkt någon som känner av. men det är som det är. och nu när semesterperioderna börjar lär det ju inte finnas oceaner av nya jobb att söka heller. och det där jag var på intervju för, om jag nu skulle få det...nä, jag vet inte. det är så himla dåligt betalt jämfört med vad jag ändå har lyckats pressa upp min lön till nu, och det är väl egentligen ingen jättesumma utan en rätt normal lön. men man får ju ändå försöka se om sitt hus, tänka på framtiden, PENSIONEN. och om mr S nu kommer in på någon KY-utbildning, vilket han förhoppningsvis kommer att göra NÅGON GÅNG (men helst nu till hösten, snälla snälla) så blir det ju ett ekonomiskt avbräck, om än tillfälligt.
men ja. vi får väl se vad som händer. NÅGOT måste ju i alla fall hända det närmaste året tänker jag mig.
den här veckan har jag inget speciellt inplanerat, vilket känns rätt skönt. så jag tänker att jag ska jobba, gå i skogen med hundarna och försöka röja lite hemma. inget jättestort utan mer såna där små punktinsatser, en halvtimma här och där. åka till återvinningen, åka till soptippen, sortera i skafferiet, sånt som inte riktigt har blivit av i den här MASSIVA TRÖTTHETEN som hittills har varit signifikant för hela 2015. mr S stretar på med arbets/gästrummet och jag försöker att inte reta mig på att det är rätt ineffektivt och dåligt planerat. som igår skulle han spackla, men då fanns det bara en pytteliten klick spackel kvar. det kan ju inte ha kommit som en överraskning eftersom det var han som spacklade näst sista gången också, men där är vi ju olika. när jag ser att någonting är nästan slut så kickar det genast igång en åtgärdsplan som inbegriper att se till att det finns tillräckligt med vad det nu är som är "nästan slut" hemma för att göra det man planerat, medan han mer bara tänker att det där ska han komma ihåg, och så gör han oftast inte det, vilket innebär att man får inleda vad det nu är som ska göras med att skaffa hem det som behövs istället för att se till att det redan finns hemma. och nej, jag går inte med på att alla sätt är "lika bra, bara olika", jag tycker att hans metod är klart sämre. men jag försöker tänka att det inte är någon panik med detta utan att det får ta den tid det tar. hittills har det väl gått rätt så bra i alla fall.
men jag tänker att jag ska göra en liten lista med saker som ska göras och sedan göra dom och bocka av, sånt som gör mig nöjd. idag ska jag först handla spackel och sen ta en kopp kaffe med N efter jobbet. det är rätt bra att ha henne i samma stad som jag jobbar i, då är det enkelt att träffas lite snabbt sådär. och jag jobbar på samma gata som ett byggvaruhus, så det är liksom ingen stor grej att slinka inom och köpa sånt som behövs, BARA ATT SÄGA TILL FAKTISKT, men jag ska väl inte gnälla mer om det nu.
måste väl bara gnälla lite över A också. ingen text utan gnäll över A tydligen. så här är det. hon har kanske 45 minuters bilresa till jobbet, enkel väg, och hon tycker det är jobbigt att köra. ja, det förstår jag väl att man kan tycka, men samtidigt: det är faktiskt inte mitt fel att hon bor där hon bor. och jag irriterar mig på att hon, när jag ska gå hem, gnäller över lite generellt över att hon "faktiskt också vill komma hem i tid" eller "vill faktiskt också kunna gå tidigare någon gång" sådär rakt ut i luften och inte riktat till någon speciell, det ska bara gnällas för gnällandets egen skull liksom.
men observera, när jag slutar klockan två så har jag faktiskt JOBBAT I ÅTTA TIMMAR precis som alla andra. jag har ingen glasstjänst på deltid, jag "slutar inte tidigare", jag har inte mer fritid än någon annan. jag gillar mina arbetstider och skulle absolut inte vilja ha det på något annat sätt, men kom inte och liksom antyd att jag jobbar mindre än någon annan när det inte förhåller sig på det viset.
och sen nästa grej som verkligen inte ens behöver vara en grej, men vissa människor gör ju en grej av ALLT. det är allmänt känt att vår produktionsledare, som är den som är ansvarig för att köpa in kontors- och diverse förbrukningsmaterial, är rätt glömsk. det räcker liksom inte att be honom köpa något EN gång, utan man får påminna. det vet alla, även A. för ett tag sedan bad hon honom att köpa hem latexhandskar, för de höll på att ta slut, och han glömde det i vanlig ordning. så förra veckan så hittade jag inga handskar när jag behövde, vi har kartonger med handskar stående på några strategiska ställen i labbet, men det var tomt överallt. frågade A om alla handskar var slut, nä då hade hon GÖMT den sista asken som hon skulle ha själv, för att någon annan skulle upptäcka att det var slut och åtgärda detta, får man väl anta. herregud, jag blir så jävla TRÖTT. och sen kan jag ge mig fan på att hon, om de också tog slut, skulle "vägra jobba utan handskar". nej, jag tycker inte det är okej att behöva påminna någon göra saker som man redan bett om, jämt. MEN DET ÄR FAKTISKT INTE HELA VÄRLDEN.
ja, nu kom det visst något pressmeddelande från högsta ledningen, så nu får jag väl kolla på det och se vad det innebär för elände.