jag känner att jag kanske är lite orättvis mot A i mina texter, det är ju liksom inte hennes fel att vår personkemi inte riktigt stämmer. jag tycker att hon är så tråkig att klockorna stannar, och sen vet jag inte, jag inbillar mig ju att om det omvända också borde gälla, om X ogillar Y så borde Y också ogilla X, men av någon anledning så stämmer det ju aldrig, jag verkar ju jämt få såna där jobbiga människor på halsen som liksom verkar vilja krypa in under skinnet på en och som är helt oförmögna att känna av när det är LÄGE.
jag stör mig också på att A kommer tidigare än vad det är sagt att hon ska göra, tanken med att vi jobbar förskjutna tider i förhållande till varandra är att vår avdelning ska vara bemannad under så många timmar som möjligt under dagtid. men oftast har den där timmen hit eller dit inte någon större praktisk betydelse för det mesta som kan inträffa händer mellan sju och fyra, ungefär de tider hon jobbar nu fastän överenskommelsen har varit åtta till halv fem. men det är inte så att jag automatiskt får mer att göra nästa morgon för att hon börjar en timme tidigare, det är det inte. ibland förstås, om det händer något oförutsett, eller som när hon tycker saker är "besvärliga" och bara dumpar dom på mitt bord, men om sanningen ska fram så är det mest att det STÖR MIG. jag är van vid att jobba ensam i några timmar på morgonen, ha stället för mig själv, slippa prata med någon, och det passar mig ypperligt. och om M kommer tidigt så är han likadan, så vi går här och ger varandra space utan att man behöver anstränga sig. men med A funkar det inte så. jag skulle väl mycket väl kunna ta några minuter och snicksnacka igång dagen med henne när hon kommer. MEN JAG VILL INTE, och hon känner ju liksom inte av att man inte har lust och därför får jag alltid agera som att jag inte har tid. och inte ens det kan hon hantera. om jag till exempel sitter och skriver en rapport och är jätteupptagen med det, då ställer hon sig bara i dörröppningen och glor demonstrativt tills jag avbryter och frågar vad hon vill. kan hon inte bara säga "kan jag störa dig med en fråga?" eller stövla in och ställa sin fråga eller VAD SOM HELST istället för att bara stå och glo som en idiot? och ja, jag vet att man kan "ta upp sånt här", men det känns ju så extremt fånigt att liksom behöva fostra vuxna människor hur man vill bli bemött, att de inte känner av sånt själva. eventuellt är det också att jag är överkänslig för att bli störd av människor som jag inte klickar med, jag vet inte. men jag känner nästan ett fysiskt obehag när hon är i närheten och allt kan ju inte bero på henne, det måste jag ju inte.
men som idag. hon kom in och sa god morgon, jag sa god morgon, hon frågade hur läget var, jag svarade att det var bra och frågade om allt var bra med henne och det var det. ja, ni vet, det där vanliga småpratet. sen informerade jag henne om att idag ska jag vara med på en skyddsrond och sen ska jag och S åka och handla grejer till årets midsommarlunch, budskapet var att jag inte kommer att vara på plats hela dagen, och sedan informerade jag henne om en grej om ett lagersaldo som hon ALLTID kommer och frågar mig om varje gång det händer, så då tänkte jag att jag lika gärna kunde säga det till henne direkt. jag var inte ovänlig på något sätt, men då var det precis som att hon blev sur, eventuellt för att jag skulle göra andra saker än "jobba" (okej, jag köper att åka och handla sill och potatis kanske inte är att betrakta som ett "jobb", men hon tror att bara för att man "sitter på kontor" så jobbar man inte?) och när det gällde lagersaldot så svarade hon "jamen det var ju det inköpet som du sa att jag inte skulle göra något med" utan att lyssna på vilken råvara det handlade om och när jag sa att det inte var det så gick hon och hämtade dokumenten och malde på om att jag hade sagt att hon inte skulle göra någonting förrän S var tillbaka. JAMEN VARFÖR LYSSNAR FOLK INTE NÄR MAN PRATAR? sa igen att det inte gällde DET inköpet men hon var ändå kränkt på något sätt.
så ja, allt tycker jag inte kan härröras till att hon och jag inte klickar. hon är fan dum i huvudet också.
jag har läst ut den där boken "sluta älta och grubbla", men jag tycker inte jag fick någon hjälp av den, den är nog bättre för folk som går omkring och oroar sig för en massa saker och sedan försöker övertyga sig om att det inte är så och så mal det liksom bara på och problemet vidmakthålls, och det är väl inte riktigt det som är mitt problem, jag har bara svårt att släppa saker när folk beter sig som mer eller mindre idioter och försätter mig i situationer jag inte vill ha och jag känner att känslomässigt skulle jag vilja göra på ett sätt och förnuftsmässigt ett annat. men ja. nästa gång jag träffar kuratorn så ska vi prata om detta, så det finns kanske något sätt att förhålla sig till det.
en sak tar jag med mig ur den boken i alla fall, och det är att man kan inte slåss mot något och samtidigt försonas med det, och man kan inte fly från något och samtidigt bli djärv och orädd för det. det låter ju fullständigt riktigt, sen gäller det väl att på något sätt sortera ut vad man ska slåss mot och vad man kan tänka sig att försonas med och sedan blir det kanske någon form av sinnesro.