ja, och så blev det visst måndag igen. fem veckor kvar till semestern, evigheter känns det som. men den här veckan är ju ändå bara fyra dagar, och sen går chefen på semester och när chefen har semester är det som att man själv får lite semester också.
helgen var bra. i fredags grillade vi och satt ute och åt, det var härligt. jag gick och lade mig tidigt, för jag skulle ju på spårprov tidigt på lördagsmorgonen. det var nervöst som alltid. det spelar tydligen ingen roll att ingenting utom möjligtvis den egna prestationsångesten står på spel, jag känner mig ändå lite darrig.
(och här följer en lång utläggning om HUR DET GICK som eventuellt inte är intressant för någon annan än mig själv)
jag hade lite tur med lottningen, fick spår två för ena domaren och spår tre för den andra, annars tycker jag alltid att jag hamnar bland de sista. det spelar ju ingen roll SÅ, för spåren är likvärdiga och den lilla skillnaden i liggtid gör varken till eller från, det är mest drygt att sitta och vänta när man är nervös. att sitta och vänta på andra när man är klar är också drygt, men då är man ju åtminstone klar. och den här dagen hade jag kunnat vänta i evigheter, för det gick så himla bra. jag började med valpen, jag märkte direkt när vi kom in i rutan att han hade fått vittring på något, frågan är ju bara om det är rätt vittring, vilket inte alltid är det lättaste att veta när spåren har legat över natten och vad som helst kan ha gått genom rutan under den tiden. men det var rätt, och sen var det bara att haka på och njuta av ett lugnt och metodiskt spårarbete, ett skottprov som bara fick valpens svans att gå igång som en propeller för då vet han att klöven är nära, och så var det klart. "bättre än så här kan det inte bli", tyckte domaren, så det får man ju vara nöjd med eftersom båda domarna är kända för att vara ganska stränga i sina bedömningar. sen hann jag inte mer än ut i skogen så mötte jag nästa domare som precis var klar, så det var bara att hasta upp till parkeringen, stoppa in valpen i och hala ut minsting ur bilen och sedan stressa tillbaks igen. vi gick in i rutan och han markerade någonting direkt i ena hörnet, men här var jag inte lika säker på att det var rätt. men han stretade iväg ut ur rutan, domaren stod kvar men jag tänkte att det får väl bära eller brista och hängde på, och efter en stund vågade jag kasta en blick över axeln och såg att domaren var med i alla fall. men det var en lurig domare, för ibland stannade han som om vi var på fel spår eller som om det var en vinkel när det inte var det, och han gick med ut i återgången och såna grejer, så det var inte förrän vid skottprovet som jag kunde börja tänka att det nog skulle gå vägen. "inte ett enda misstag" var omdömet efteråt, så det kändes ju väldigt bra, sånt man kan leva på länge, eller jag kan åtminstone.
ja, sen kom jag hem och vi drack bubbel och jag fick ont i huvudet, säkert på grund av för mycket sol och spänningar som släppte, så det var ju lite tråkig avslutning på dagen, men men. vaknade i alla fall utan huvudvärk tidigt igår morse, tog en jättelång skogspromenad med hundarna och sedan bara slappade vi hela eftermiddagen. tyvärr nickade jag nog till en liten stund i soffan, för sen var det lögn att somna på kvällen. och i natt har jag sovit som en kratta. jag ska ju på INTERVJU idag på förmiddagen, och det är lite nervöst. även om jag tänker att jag nog faktiskt inte tänker ta jobbet om jag får det, men, tja, det är pirrigt i alla fall. så är det att vara duktig flicka med prestationsångest de luxe.
och ikväll är det möte med rasklubben, jag är väl måttligt hågad men det är bara att traggla sig igenom. och likadant traggla sig igenom de fyra dagarnas läger som ska vara i sommar, måste tänka att det ändå ska bli kul att umgås med någorlunda likasinnade människor med någorlunda likartade intressen (som jag hoppas) hellre än att haka upp mig på hur jävla jobbigt det ska bli (som jag tycker). sen ska jag nog börja avveckla mitt engagemang där, eller i alla fall få till en förändring som är till det bättre för mig. vi får se hur det går.
nu: jobba lite. nyss kom min assistent och körde upp ett papper i ansiktet på mig och sa VAD ÄR DET HÄR? i en helt anklagande ton, som om jag bättre än hon skulle känna till vilka inleveranser som kom i fredags eftermiddag efter att jag gått hem men när hon fortfarande var kvar. fan vad jag är trött på folk i allmänhet och henne i synnerhet alltså. hon menar kanske ingenting SÅ, men för helvete, kan man inte skärpa sig och anstränga sig och tänka på hur man talar till andra? det är väl fan inte för mycket begärt eller?