ja, idag känner jag mig vresig. en del av det är väl hormonellt betingat, oh the joy of being a woman. annat är väl, tja, jag vet inte. jag är mest så jävla trött på allt. ändå var gårdagskvällen helt okej, det var väl inget särskilt som hände egentligen, det var bara en sån dag när vi satt i soffan och pratade och replikerna liksom blixtrade fram och lade sig på bra platser i våra gemensamma referensramar.
men i morse när jag vaknade så kändes det som att jag aldrig skulle kunna komma ur sängen. jag halvlåg på sidan, med huvudet stött i handen, och kände att jag skulle kunna somna igen och bli liggande i den positionen i flera timmar. så det var väl bäst att gå upp då, och jag började nästan gråta när jag tänkte att det är SEX VECKOR till semestern. sex veckor är ju i och för sig bra mycket mindre än till exempel trettiosex veckor, men ändå. det känns som en evighet, det känns som att jag var utmattad redan långt innan säsongen drog igång och ingenting har hänt som kan göra det bättre.
och igår kom A tillbaks efter en veckas semester. fast någon semester hade hon minsann inte haft, betonade hon, och sen började hon räkna upp allt vad de hade gjort, för de ska sälja sitt hus och håller på och renoverar sitt nya och det finns liksom ingen hejd på hur detaljrika hennes beskrivningar kan bli kring det, AS IF I CARE. fast man får ju hålla god min för stämningens skull. och sen är det precis som att hon tror att ingen människa någonsin har flyttat eller renoverat förut och kan föreställa sig hur det är, eller så är det bara så att hon tror att ingen har det så besvärligt som dom, ingen har fått åka så många gånger till soptippen och ingen har så mycket att packa som dom. och då verkar de ändå ha rätt obegränsat med pengar, det nya huset är ett arv så det har de inte betalt något för, och de har hantverkare som renoverar rubbet och de bor inte ens i huset under tiden, så vad det jobbiga är begriper jag då inte.
när såna människor gnäller så har jag lust att slå dom.
och till råga på allt så var huset de ärvde fullt med grejer och tror ni inte att alla sagt att det där är väl mest skräp som ska slängas, men A framhärdade minsann och nu säljs grejer som andra klassat som "bara skit" på auktion till de mest ofattbara priser tack vare hennes FANTASTISKA blick för detta. alltså åh, vad jag retar mig. alltså det är väl kul för henne, men det är det här "alla andra tyckte si men jag är minsann så himla envis och tyckte så istället och nu står alla dom som tyckte si med lång näsa och bara gapar"-budskapet som på ett otroligt omständligt sätt ska förmedlas till varje pris.
och sen tänker jag att såna här människor som alltid liksom måste hävda sig och berätta om hur fantastiskt de har det, de är kanske lite tragiska ändå. varför annars detta behov av att demonstrera hur perfekt allting som de någonsin varit och haft och gjort verkar vara? är det inte...något annat som fattas i livet då? kanske? jag vet inte, men jag tror det. eller så är jag helt enkelt bara avundsjuk.
igår var jag hos kuratorn, och ja, jag vet faktiskt inte. hon är ung och ser alltid lite gråtfärdig ut, men sitter samtidigt och gäspar när jag pratar vilket liksom tar lite udden av hennes profession. jag fattar ju att det måste vara dötråkigt att sitta och lyssna på andra människors ältande om trista saker, för det är ju verkligen BARA DET, dagarna i ända, men...ja. så himla bra känns det väl ändå inte. så pratade vi om L och om N, och ja, det går ju lite framåt där även om jag kanske inte direkt har fått jättemycket hjälp att hantera det utan mer bara berättat hur det är och sen säger hon att det är normalt för personer med ocd och asperger syndrom, eller personer som är lite impulsstyrda, men det kan kanske vara bra att lära sig lite om funktionerna i alla fall. sen pratade vi om jobbet, och kuratorn menade att man kan tänka sig att definiera en gräns för vad man står ut med. typ: det här är droppen, eller har det inte skett någon förändring innan det och det datumet så säger jag upp mig, eller säger ifrån att det här accepterar jag inte längre och kräver förändring, eller så får man på något vis acceptera läget. så det kan jag ju fundera på. var min gräns går. för jag är väl inte där än, jag är ju trots allt tveksam när jag fantiserar om att jag blir erbjuden ett jobb jag sökt. det är inte så att jag ens i fantasin säger JA! direkt. man vet vad man har men inte vad man får, och så vidare.
sen tog jag upp det här med prestationsångest, eller det har jag väl inte SÅ, men jag känner att det är jobbigt att jag liksom kopplar prestation till min person, så att om jag inte är på topp blir jag automatiskt en lite sämre människa, och att jag lägger orimligt mycket tid, kanske inte aktivt men det ligger liksom och mal på där i bakgrunden som en dov bordunton, på att analysera om andra tycker att jag är bra, bättre eller sämre än...någonting, oklart vad. bättre än genomsnittet? bättre än dom själva? bra för att vara jag? tröttsamt är det i alla fall och jag skulle vilja kunna lära mig att hantera det lite bättre. och kuratorn tyckte att nu när det har blivit lite bättre med L och N så kunde vi kanske fokusera mer på mig och mina problem, så nästa gång ska vi prata om det. jaha, vi får väl se.
nä, men annars är jag rätt less på allt som sagt. på jobbsituationen, på att jag inte hört ett piss från de jobb jag sökt, på att det knappt finns några jobb i min nisch, på att vara tvungen att ta en massa tröstlösa jobbdiskussioner med idioter som inte gör vad de ska när man ändå inte har mandat för att förändra någonting utan allt ska tröskas genom bromsklossar och sirap och fastna någonstans på vägen och rinna ut i sanden för att ingen vill eller törs eller orkar eller har lust. GAH. så trött på detta nu. och nyss fick jag ett litet sammanbrott över puckochefen, det är så att jag ansvarar för att kalibrera labbinstrument och hon ansvarar för att kalibrera en annan typ av instrument, och alla dokument som hör till kalibreringen förvaras i olika pärmar, och för några år sen gjorde jag om systemet så det blev mer överskådligt, och så sa jag till M att han fick ha pärmen med puckochefens dokument, för det är han som är ansvarig för själva instrumenten, och så hade jag kvar övriga pärmar. och när jag idag skulle sätta in ett papper i en av pärm så har den jävla puckochefen TRYCKT in en massa papper längst fram i en av mina pärmar, fastän det tydligt står på etiketten vilken typ av dokument som ska vara där. för att hon antagligen inte hittade "sin" pärm när hon skulle arkivera sina dokument, och, tja, fråga någon var pärmen är var väl för enkelt så då sätter man in dom i första bästa pärm istället? och att det skulle råka finnas ett register i den pärmen där det står vad som ska förvaras under de olika flikarna kan man ju bortse ifrån för det är bara att sätta alltihop där det ser ut att finnas plats? det blir väl jättebra om någon annan skulle vilja ha tag på de där papprena, ELLER? så himla logiskt att börja leta i en pärm som innehåller helt andra papper, ELLER? och puckochefen sitter ju bara på koncernens huvudkontor 35 mil härifrån, så det är ju lätt att hon kilar hit och letar rätt på dom ifall det skulle behövas. NOT. och det säger ju en hel del om hur en koncern drivs när den som på pappret sitter som ytterst ansvarig för kvalitet och miljö gör sådär, tycker jag.
fan, jag behöver semester. och kanske ett nytt jobb. eller i alla fall en förändring av något slag, till det bättre då alltså, förändringar till det sämre har jag haft nog av. för helvete 2015, kom igen och börja leverera nu.