men helgen blev åtminstone okej. vi blev sams. jag blev inte jätteförkyld, bara litegrann. en massa grenar som ska sågas upp till ved blev flyttade till vedbacken och hela gräsmattan blev klippt. båda hundarna gick varsitt kanonspår. jag gjorde mango chutney-gratinerad kycklingfilé, pulled beef och en hallon-rabarberpaj som var to die for.
idag ska jag till vårdcentralen och prata med kuratorn. det känns lite jobbigt och lite som att jag måste leverera även här. eller: det känns inte som att jag riktigt vet vad mitt problem är. L får ju hjälp, han tycker själv att det har blivit lite bättre. jobbet går väl inte att göra så mycket åt. N och hennes planer går ju inte heller att göra så mycket åt, eller det är åtminstone inte min sak, men hon verkar rätt uppåt och vi är inte osams. jag känner mig inte lika stressad längre, eller så är det som att jag har vant mig vid. men jag glömmer inte saker på samma sätt längre. jag kommer ihåg möten jag bokat, koder och lösenord. så det är väl bra. jag jobbar med en grej som jag läste i den här boken "sluta älta och grubbla" som jag fortfarande inte tycker talar direkt till mig men jag plockat åt mig det som verkar användbart, och i mitt fall var det grejen att man måste kunna förlika sig med att möjligheten finns att det värsta man tror kan vara sant och lära sig leva med det. i mitt fall tror jag det är bra att liksom få analysera vad det värsta är och sedan liksom konstatera att "okej, X tycker faktiskt inte om dig" istället för att hålla på och snurra med en massa tänk om si och varför sa jag inte så och överanalysera varje ord och tonfall och minspel i timmar.
fast det hjälper ju inte direkt när det handlar om att jag stör mig grymt mycket på att folk är I-DI-OTER mest hela tiden. förra veckan hade vi till exempel ett möte där en fråga kom upp till diskussion och jag tyckte en sak och alla andra tyckte något annat, och jag sa (vänligt) "okej, jag håller inte med er, men jag böjer mig för majoriteten i den här frågan" och sen var det en som fortsatte att argumentera för sin sak, och jag sa (vänligt) att "okej, men vi gör på det sättet som du föreslår även om jag inte håller med i sak, men vi måste ju inte vara överens om allt" och personen ifråga BARA FORTSATTE att argumentera som att jag satt mig på tvären, inlagt veto och i största allmänhet vägrat ge med mig, och jag fick en tredje gång (vänligt) betona att "vi gör som ni vill, jag håller inte med men det är majoriteten som får bestämma i den här frågan" OCH ÄNDÅ VAR DET INTE NOG, utan det slutade med att jag fick (vänligt) säga "okej, men jag tycker så här och nu känns det mest som att du försöker övertala mig att jag ska tycka som du, kan vi inte gå vidare istället?", och då var det precis som att det var JAG som var besvärlig?
ibland är jag så jävla trött på att vara vänlig och tydlig och förstående och inkännande och vill istället vara michael douglas' karaktär i "falling down", gå loss med ett basebollträ bland idioterna helt enkelt. men det är jag väl tack och lov för mesig för.