Vi förstör våra barn

Jag undrar hur många kolumner och andra texter det finns skrivet i ämnet ”Ni föräldrar förstör era barn”
Senast i raden läste jag en kolumnist som skrev om hur dåligt det är när föräldrar inte lär sina barn att bete sig i olika sammanhang. Som exempel tog han upp resturangbesök och en komfirmation i en kyrka där det längst bak i kyrkan lektes så mycket att det störde komfirmationen. Och det oerhörda i att en av mammorna där bak i kyrkan inte verkade tycka att det var så allvarligt.
Detta i att inte lära barn att man måste bete sig olika i olika sammanhang var tydligen väldigt illa. Gör att barnen inte hittar sig själva och inte lär sig vem de är.

Eller så är det en kolumn om föräldrar som inte fattar beslut utan lämnar det till barnen. Eller så curlas det. Eller är det tennis som är det senaste?

Det är inte det att jag tycker helt emot alla dessa skribenter som tycker att föräldrar gör sina barn en otjänst. Jag var dessa skribenters största anhängare före jag själv fick barn.
Men jag blir trött på att det verkar vara så ok att slå på den där jättestora trumman. Hur vi förstööööör våra barn. Hur våra barn inte kan bli människor pga det vi gör. Som faktiskt oftast bottnar i en välmening från föräldrarnas sida.

Jag tänker på alla barn som växer upp med föräldrar som slår dem. Föräldrar som missbrukar. Föräldrar som skiter i sina ungar helt. Föräldrar som inte är där. Barn som växer upp i fosterhem och barnhem. Barn som utsätts för inceset. Barn som växer upp med våld i hemmet även om våldet inte är riktat mot dem. Osv. Osv.

Hur förstörd blir ett barn som får leka högljutt i en kyrka när det egentligen inte passade sig? Hur mycket? Kommer detta barn inte kunna få ett jobb? Inte lära sig läsa och skriva? Inte kunna fungera i några sociala sammanhang? Inte kunna ha en relation till en annan människa? Börja knarka? Bli sexmissbrukare?
Hur förstörd blir man?

Hur förstörd blir ett barn som beter sig som om den vore hemma fastän hen är på en restaurang? Och vad händer med de barn som aldrig får gå på restaurang för deras föräldrar inte har råd? De får ju inte ens en chans att veta något om restaurangbeteenden. Hur ska det gå för dem i livet?

Det känns som om det saknar en viss mått av perspektiv.
Här sitter jag som vuxen människa och pratar med en KBT tant om hur jag ska uttrycka mina känslor. För det verkar jag inte kunna. Så fort jag blir ledsen, upprörd, känner mig liten eller utsatt så får jag svårt att uttrycka mig. En begränsning kan jag tycka. Men förstörd? Jag funkar ju i de allra flesta sammanhang.
Men man kan alltid slå på föräldrar. En tacksam slagpåse som vars enda skyldighet är att ta skit. För de har det yttersta ansvaret att uppfostra sina barn till goda individer. Som vet hur man uppför sig i en kyrka eller restaurang. Sen lämnar vi de där utsatta barnen till BRIS. För dem är det inget roligt att skriva en bitig kolumn som ger många likes.