Magkatarren fortsätter. Jag äter mina mediciner och slipper den värsta smärtan. Men det är känsligt.
Och även om jag är bättre så känner jag mig verkligen inte fullt återställd. Men på måndag ska jag tillbaka på jobbet. Måste pröva och se hur det går.
Trädgårdssäsongen är i full gång. Nu kan jag skörda rädisor. De är först ut att kunna skördas. Tyvärr kan jag ju inte äta dem.
Jordgubbarna blommar. Och nu är nästan allt som har stått och förgrott i uterummet utplanterat. Det är bara luktärtorna som jag satte härom veckan som är på tillväxt. Mitt nya köksland som jag hållt på och jobbat med hela våren börjar bli klar. Det är att lägga gångstenar och fylla på med grus som är kvar. Det är ett pillerjobb som kräver mig och Sambon. Men det kommer bli bra.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte