Fick den här veckan på mig att bli lite bättre. Och jag har blivit bättre. Den där oerhörda smärtan är borta. Men trycket i solarplexus kommer och går, allt beroende på vad jag äter.
Idag har jag haft min första dag som jag varit på benen hela dagen. Jag har mått fint. Så jag blev lite modig och åt lite stekt fisk, kokt potatis och en dill- äggsås.
Okej. Vi är inte där än. Nu sitter jag och har trycket tillbaka.
Men även när det kommer, så gör det inte ont. Det är mest obehagligt och jobbigt. Men inte smärtsamt. Jag är oerhört tacksam för att slippa smärtan. Den var faktiskt helt ohanterlig. På måndag är planen att jag återvänder till jobbet. Om inget nytt händer så tror jag att det kommer gå bra. På onsdag har jag tid hos läkaren. Då får vi se hur vi fortsätter framåt från här.
Vi har en begravning framför oss. Och sorgen är oerhört stor. Det är så sorgligt och tungt när någon ung går bort. Någon som inte alls var näst i tur. Mitt hjärta brister och det har varit mycket tårar de senaste veckorna.
Grodan är tillbaka i matchen igen. Operationen har gått bra och nu lägger vi det här bakom sig. Han har fått lite ljusare röst. Det är märkligt framför allt när jag hör men inte ser honom.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte