Operation och akutbesök

I onsdags var det dags för Grodans mandeloperation. Jag och Sambon var så förberedda. Gjort upp vem som vabbade vilka dagar. Hur vi skulle lägga upp det mesta. Tider vi behövde åka för att hinna lämna Tusse på dagis innan vi åkte i Stockholms rusningstrafik tvärs över stan.

Måndagkväll och vi går och lägger oss. Jag hinner inte somna när magen börjar göra lite besvär. Först inget märkvärdigt. Jag hade ätit en liten middag och tänkte att jag var ovanligt hungrig. Så där så det suger i magen. Tänker att jag kommer aldrig somna så här. Så jag går ner och tar en macka. En macka gjorde ingen skillnad. Så det blir två. Ungefär här påminner jag mig själv hur värdelöst det är att äta en "lätt middag" om man sen ska stå och kylskåpsäta på kvällen.
Nåja. Magen vill inte riktigt ge sig så det blir lite yoghurt också. Sen kommer krampen.

Jag tänker inte så mycket på det. Tänkte att det går över. Men natten blev tuff. Och på morgonen visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen.
Jag hade bara en sak i fokus. Att bli bra så jag kunde stå på benen dagen efter när Grodan skulle opereras. Inte vet jag, varför jag tänkte att bästa sättet att bli frisk var att göra ingenting. Men så tänkte jag.

Så jag messar jobbet och säger att jag inte kan komma till jobbet. Jag sa till Sambon någon timme tidigare att det visst skulle gå bra att ta ungarna till dagis. Jag har ju klarat sånt förr, eller hur?
Men när klockan var dags att åka ångrade jag mig. Ångrade mig riktigt jäkla mycket.
Att köra till dagis var så overkligt plågsamt. Vid rödlyset märker jag hur jag släppt trycket om bromsen och börjat rulla framåt. Det fick mig att vakna till en aning. Men på dagis tittar de på mig och frågor oroligt hur jag mår. Jag bara skakar på huvudet och mumlar något.

Tar mig hem. Hur jag tar mig igenom tisdagen vet jag faktiskt inte. Får sova lite, om jag ligger på mage. Så jag gör väl det en del. Duschar en hel del. Det hjälper bara tillfälligt, men hellre tillfälligt än inte alls.
På kvällen kräks jag. Det känns inte som att det är frågan om någon magsjuka, utan snarare att jag kräks av smärtan.
Sambon säger att jag inte kan följa med på operationen. Bah, fräser jag. Klart jag kan. Hur länge kan en sån här kramp hålla på egentligen? Jag är nu inne på +24 timmar utan uppehåll. Några timmar efter kräkningen så släpper i alla fall den värsta smärtan och jag tänker triumferat att det här kommer gå vägen.

Så 04.30 går jag upp och känner efter. Jo. Det har lättat lite. Det känns lite bättre. Jag äter lite, lite frukost. Har vidrig huvudvärk, så jag tar en Alvedon. Sen gör jag inget mer. Krampen i magen kommer tillbaka och allt där igen. Så när resten av familjen vaknar är det bara att erkänna att jag kan inte komma med. Sambon får sköta allt. Ta Tusse till dagis och Grodan till operation.
Någon timme senare inser jag att så här kan jag ju inte fortsätta. Så jag ringer sjukvårdsupplysningen. De tycker jag ska söka mig till ett sjukhus.

Ringer mina föräldrar. De är kvar på landet. Så jag ringer mina svärföräldrar. De kommer och kör mig till St Göran. Inne på akuten kan jag inte stå. Inte sitta heller. Så man kommer snabbt ut med en brits och rullar in mig. Min svärmor får äran att skriva in mig. 3 timmar på akuten. Sen får jag åka därifrån.
Doktorn säger magkatarr. Kanske kan det röra sig om magsår. Men vi börjar behandla katarr, och om det inte blir bättre så får jag gå till vårdcentralen så får de bestämma om det ska ned en kamera i magen på mig.

Onsdag. Jag ligger hemma, helt borta. Sambon och en väldigt liten Groda kommer hem från sitt sjukhus. Min fina lilla Groda. Och jag orkar nästan ingenting.
Farmor och farfar tar Tusse på onsdagen. Hon sover över där så vi får ägna lite tid åt bara Grodan. Det är bra. Han är inte speciellt kaxig. Inte jag heller.
Sambon får ta hand om allt.

Men medicinen hjälper. Smärtan avtar. Men illamåendet är kvar. Och huvudvärken! Jävlar. All smärta har gett mig en galen spänningshuvudvärk men jag vågar inte ta en värktablett med tanke på hur dålig min mage är. Så jag tar mig igenom kvällen. Natten spenderas till stor del med vetekudde eller i duschen. Vid det här laget känner jag mig helt bruten.

Torsdag. Mamma och pappa kommer tidigt på morgonen för att ta hand om Grodan. Sambon som hade planerat att jobba den här dagen kan åka in några timmar och göra det som måste bli gjort. Min pappa får åka till apoteket och köpa Alvedon för rumpan. Jag måste få bort huvudvärken. Rumpan är bättre än magen.
Och det funkar. Så klart.
Sen sover jag igenom resten av torsdagen. Min nyopererade femåring får vara utan sin mamma. För jag klarar inte av något alls. Inte ens att sitta och krama honom.

Idag är det fredag och jag har äntligen tagit mig igenom. Är på bättringsvägen. Så jag utgår ifrån att det är magkatarr det rör sig om.
Jag går inte omkring och känner mig skyldig för det här med Grodan. Det var liksom inga alternativ. Jag klarade det inte. Jag var så inåthelvete dålig. Och Grodan har så många människor som han känner sig trygg med. Och alla dessa har ställt upp till fullo. Så det har gått bra.
Men jag tycker att det är synd att det behövde hända precis samtidigt. Att vara där för Grodan var viktigt för mig. Men nu fick jag inte det.

Jag är en person som i princip aldrig har problem med magen. Lider inte av förstoppning. Eller har allergier som ger magproblem. Har inga andra typer av tarmproblem. Så jag måste säga att de som har problem med mage eller tarm till vardags är nog de värsta kick-ass-människor jag kan tänka mig. Jisses! Jag går av på mitten på en gång. Jag skulle inte överleva en vecka.
Det här har varit helt förjävliga dagar. Och vad jag trodde skulle vara en stor sak i mitt mamma-liv, min Grodans första operation, hamnade helt i skymundan.

Sen är jag lite ledsen att jag drabbas av det här nu. För 6 månader sen hade jag förstått det. Men nu när jag har ägnat så mycket av mig att hitta sätt att varva ner. Hitta tid för mig själv. Må bra. Så drabbas jag av något som är väldigt stress-relaterat. Det suger.
Ok, det måste inte vara stress. Det kan vara all kaffe jag dricker ihop med att jag äter Voltaren då och då. Ändå.. magkatarr och stress, de hänger ihop.

Men det är vad det är. Vi tar katarren med mediciner. Och så fortsätter jag försöka leva livet med balans.