igår hamnade jag lite i onåd på jobbet och jag skulle väl vilja säga att jag skiter väl i det, men det gör jag uppenbarligen inte eftersom det fortfarande ligger och gnager någonstans. så här: företaget jag jobbar på är uppdelat i två funktioner som i princip drivs som två separata bolag, A och B, men i praktiken har vi förstås en del med varandra att göra ändå. och det är alltid lite stingsligt vem som ska göra vad när det handlar om såna där grejer som är lite gemensamma, där ingen riktigt äger frågan.
så nu då. för ett tag sedan kom en kille från bolag B och frågade om vi hade en speciell typ av kartonger som båda bolagen använder, men som B förbrukar rätt så mycket mer av än vad A gör, och av tradition brukar de då komma bort till oss och "låna" några (fast vi får aldrig tillbaks dom, så det är väl mer att betrakta som en gåva). nu hade vi i alla fall inte sådär jättemånga, så sa att han fick beställa nya och gav honom kontaktuppgifter till den fabrik där de tillverkas. jaha, sen visade det sig tydligen att just de här kartongerna var någon special-specialvariant som krävdes en massa ändringar på kartongfabrikens maskiner, så de tillverkade inte om man inte beställde typ en hel lastbil full, och eftersom vi är ett bolag i ekonomisk kris så är ju såna inköp inte aktuella för vår del. men jag släppte det och tänkte att det får väl bolag B fixa med.
sen förra veckan skickade en annan kille på bolag B ett mail till vår produktionsledare (som inte har ett smack med de här kartongerna att göra) och frågade om han kunde "fixa" några kartonger. produktionsledaren vidarebefordrade mailet till mig och undrade om jag kunde hjälpa till och jag svarade som jag hade gjort till den första att vi har inte så många att vi kan ge bort dom och här är kontaktuppgifterna till tillverkaren. fick då frågan om vi kunde tänka oss att göra en sambeställning och jag svarade att vi kunde väl också beställa en pall även om vi inte var i akut behov, men de går ju åt, och om det underlättade för dom så visst. sen släppte jag det igen, och sen hände det inget mer förrän jag sprang på den här killen igår, och han berättade att det inte var så lätt att få tag på såna här kartonger, och så undrade han om inte jag kunde ringa runt och kolla lite, till exempel på företag X och Y, och jag svarade att jag inte har några kontakter där, och han i sin tur svarade att jag kunde väl ringa växeln. och då kände jag lite att vadfan, det är väl inte jag som behöver kartonger här, varför ska jag hålla på och ringa runt och göra en massa efterforskningar, det är ju knappast så att någon på bolag B skulle göra det åt oss om det var vi som var i mest behov. så när han sa att jag kunde väl ringa växeln så svarade jag "ring själv" och sen följde en kraftmätning med blickarna i stil med arga leken, och sen sa han lite halvsurt att jaja, han fick väl göra det då. min chef råkade stå bredvid vid detta tillfälle men han sa ingenting, men det gör han ju nästan alltid, så nu känns det som att jag är i onåd hos BÅDE chefen och killen på bolag B, för de, chefen och killen på bolag B, är rätt så tajta. i alla fall tajtare än vad jag och min chef är.
och jag känner mig lite taskig, eller åtminstone att jag kunde ha formulerat mig på ett lite mer diplomatiskt sätt, och jag brukar ju faktiskt försöka ställa upp och hjälpa till och fixa det folk ber mig om. men just nu känner jag att det fan i mig är ENOUGH. not my job. och det är ju lätt att tänka, men tydligen ändå något som måste ältas dagen efter. om man är en sån som ältar, och det är man ju uppenbarligen.
en annan sak som jag retar mig på (ja! hej pms!) är att jag, för ett tag sen, sa till A att "innan du bokför måste du kolla att den uppskattade och realiserade kostnaden stämmer någorlunda, det stämmer aldrig på öret men det får inte skilja jättemycket, typ tiotusen, så mycket får det inte skilja, då måste vi slå larm". och sen kom hon och berättade för mig att nu skiljde det mycket mellan uppskattad och realiserad kostnad för en order och när jag skulle kolla på den ordern så var den redan bokförd och avslutad. det vill säga, då kan man inte göra någonting. och det sa jag, och A bara "ja, men jag såg det i alla fall", som om det var något att vara riktigt stolt över. jag vet liksom inte riktigt vad det är i "innan du bokför" som går att missförstå? alltså, jag undrar om det verkligen ÄR såhär överallt? att folk inte kan ta till sig den enklaste information? fan. jag är så trött på det här.
och så ringde L, på tal om att älta då, och jag tänker att när han nu faktiskt inte längre ringer exakt varenda dag utan kanske bara varannan eller till och med vad tredje, så skulle jag orka med mer, men det här jävla tjatandet om toalettbesök och hygien och vad han har gjort och inte gjort och vad det eventuellt kan få för konsekvenser, det DRÄNERAR mig på energi, och hade det inte varit för att jag hade lovat att köra lite agility med några från min kurs igår kväll så hade jag väl suttit kvar i fåtöljen och suckat och deppat hela kvällen. men nu hade jag ju lovat, så jag masade mig iväg om än ytterst motvilligt. men jävlar vad roligt vi hade, jag har inte skrattat så mycket på bra länge. så det var ju bra att jag kom iväg, note to self.