i morse ringde klockan i vanlig tid. men istället för att köra till jobbet åkte jag till my home town. förbi avfarten där jag alltid svängt av innan, förbi det som varit mitt föräldrahem, där någon annan bor nu. det gör mig ingenting, trots att jag kanske borde känna mer när en släktgård har gått i graven, som det brukar heta. men jag är gärna utan dom spökena.
mina föräldrar har flyttat till lägenhet i stan där jag gick på högstadiet. där finns det också spöken, jag har kanske varit där max fem gånger sen jag slutade skolan och är alltid rädd att jag ska träffa någon jag känner igen. själva skolan har jag inte varit i närheten av. vill inte veta hur jag kommer att reagera på tegelbyggnader, röd asfalt och nyponbuskar, om det kommer att riva upp minnen av knytnävsslag, slitande i kläder, knivar, hånskratt, slemmiga spottloskor och den där känslan av att aldrig kunna vara säker på någonting. lika bra att försöka undvika, har jag tänkt.
men i alla fall. nu har mina föräldrar flyttat dit, och jag har hälsat på. och det gick ju bra. min pappa var riktigt uppåt och sa flera meningar alldeles självmant. häromdagen träffade jag en annan pappa tillsammans med en son som var i min ålder ungefär, och de pratade och umgicks som två vuxna människor som respekterade varandra och då kunde jag inte låta bli, fastän det är helt poänglöst, att känna avund och undra hur det skulle vara att ha en sån pappa, en som ville prata och umgås med en och som inte bara tiger och går undan jämt, och jag kom på att i år är det 30 år sedan jag flyttade hemifrån och inte en enda gång på de 30 åren har min pappa ringt mig eller tagit initiativ till kontakt på något annat sätt. om han svarar när jag ringer så svarar han pliktskyldigt på mina frågor och langar sedan över luren till mamma så fort det bara går. det är ju inte så att min pappa är socialt hämmad i andra sammanhang, tvärtom, och speciellt inte nu, han har på eget bevåg börjat sjunga i kör och gå på pensionärsträffar och har börjat hänga med ett gubbgäng som träffas och fikar varje vecka, och det verkar ju inte som att han är fullt så här avig och tvär mot mina syskon heller. men nånting mellan honom och mig är det som inte funkar riktigt som det ska. men jag vet inte riktigt vad jag kan göra åt det.
jag och min mamma tog en promenad. mycket var sig likt. men skolan hade de byggt om så mycket att om någon hade visat en bild på den så hade jag inte känt igen den överhuvudtaget. på den asfalterade parkeringen, där alla stod och väntade på bussarna när skolan var slut för dagen, där det i princip var laglöst land eftersom lärarrummets och expeditionens fönster var åt andra hållet, bortsett från det i entrédörren där det dock var Strängt Förbjudet Att Uppehålla Sig, och där, på parkeringen alltså, som man alltid kunde räkna med att åka på stryk eftersom man var tvungen att uppehålla sig där för att inte missa (den enda) bussen hem och ens blotta uppenbarelse var en provokation, där hade de planterat gräs och träd nu. och fasaden var ombyggd och såg inte alls ut som förr. det var skönt. jag mindes hur jag satt på rektorsexpeditionen och mitt "fall" diskuterades över mitt huvud för hundraelfte gången och rektorn istället för att skälla helt oväntat nådigt lovade att jag, som enda elev på hela högstadiet, skulle få lov att vänta på bussen inne på expeditionen, där det alltså i normala fall var Strängt Förbjudet Att Uppehålla Sig, istället för ute på parkeringen, om jag lovade att "skärpa mig" i övrigt, och jag mindes den enorma lättnaden att slippa åtminstone en sekvens av sparkar och slag, och att jag tyckte att han var hygglig den gången. nu såhär 30 år senare kan jag ju tycka att här har vi en 14-årig tjej som varje rast, varje håltimme befinner sig i ett epicentrum av knytnävsslag och sparkar och knuffar, som är full av blåmärken, på vars skåp någon har skrivit inte bara hennes namn utan även tilläggsinformationen JÄVLA HORA DU SKA DÖ. kanske är det inte så jävla proffsigt att tycka att man löst problemet genom att låta henne vänta på bussen inne på rektorsexpeditionen, dessutom villkorat med motprestationen att hon ska skärpa sig? ("skärpa sig" handlade i det här fallet om att typ sluta skolka, klä sig som folk och sluta tjafsa emot vuxna människor) VEM FAN ÄR DET SOM SKA SKÄRPA SIG HÄR EGENTLIGEN? vrålar den här inre 14-åringen som är jag och som visst fortfarande är ganska besvärlig att handskas med, men hon får faktiskt medhåll av sitt vuxna jag. det där var fan inte speciellt okej.
av min mamma får jag en kartong med gamla skolpapper. inte från högstadiet utan tidigare. det är hästar ritade i marginalerna, överallt. på ett ställe har jag skrivit namnen på alla hästarna på ridskolan. jag minns nästan allihop. nirvana står överst, det var en liten mörkbrun travare. en häst har samma namn dom valpen har, men honom minns jag inte alls. han står nästan längst ner på listan, kanske var det en privathäst, en sån där som man inte vågade gå in och klappa.
jag hittar ett prov i svenska där jag har alla rätt och fröken har skrivit Bra!!! i röd kursiv stil. på ett ställe ska man skriva egna meningar för att visa att man förstår innebörden av ett antal ord. "deklarera" är ett av orden, och då jag har skrivit Det är inte roligt att deklarera när man har så lite inkomster och så mycket utkomster som jag har. jamen är detta en normal mening för en cirka 11-åring? vem var jag egentligen innanför det där brinnande hästintresset som jag tyckte överskuggade allt annat?
sen orkar jag inte gräva mer bland gamla papper och gamla minnen. jag har tagit mig igenom den här dagen, det får räcka så. nu ska jag sova.