Till frisören

Idag är det ett besök hos frisören.
Förr var det julafton att få komma dit. En ren lyxkänsla. Nu är det något som ska klämmas in.
Jag vet inte varför det har ändrats. Att egentid har blivit något så ovanligt att man känner sig stressad var gång man har det? Att jag kanske inte riktigt har hittat den frisör som funkar på alla plan? Han klipper bra. Han är bra på att säga vad han tycker och tänker. Men jag är inte riktigt säker på att vi är på samma plan. Känner mig inte riktigt helt avslappnad i hans sällskap. Eller nåt.

Att byta frisör är ju för mig nästan en större grej än att byta gynekolog. Det är känsligt helt enkelt.
Samtidigt gillar jag hans klippning och hans noggrannhet att jag inte riktigt vågar byta till någon ny. Det är så jävla jobbigt att hitta rätt frisör. Och han är nästan allt jag vill ha.

Och det behöver inte vara han som gör att ett besök hos frisören är mer bök än lyx. Jag kanske måste bara hitta tillbaka i mig själv. Att lära mig återigen luta mig tillbaka och njuta.
Jag tänker på hur det har varit. Fram tills jag var 34 år hade jag i princip bara mig själv att tänka på. Och en själv var prio 1 hela tiden.
De senaste 5 åren har varit annorlunda. Men ändå, det är 5 av 39 år. Ändå har man lyckats ställa om så pass att även ett toalettbesök känns stressat. För utanför dörren (eller varför inte inne på toaletten) finns ett liv som kräver min tid och uppmärksamhet.

Hur kan det gå så fort att tappa något som varit så självklart i så många år?

Utmattnings-resan och kbt har ju fått mig att i alla fall öppna upp ögonen för det här. Och jag har börjat ändra mitt beteende. Mitt sätt att förhålla mig till vissa situationer.
Jag har tagit tillbaka tiden i duschen. Nu när jag är där under vattenstrålarna så är jag där, bara där.
Men tydligen har förändringen inte riktigt nått till stunden hos frisören. Jag ska jobba på det idag. Att känna att det är tid för lyx.