Varsel

Jag har inte direkt någon tro till övernaturliga saker. Eller saker som kanske beskrivs som sjätte sinne. Samtidigt så säger jag inte heller att jag inte alls tror på det. Tanken att det finns sätt som energi flödar som dagens vetenskap inte riktigt kan förklara känns lockande. Att människor är olika känsliga och mottagliga känns spännande. Så jag väljer för det mesta att varken tro eller inte tro.
Jag väljer att inte bestämma mig för om Saida var en bluff eller inte. Jag behöver inte ha en bestämd åsikt. Kan nöja mig med att jag inte vet. Och tycka det vore roligt om det var sant.

Jag är däremot inte alls vidare benägen att erkänna några såna egenskaper hos mig själv. Tror inte alls att jag skulle ha mottagning på ett plan som inte vetenskapen kan förklara. Vill inte känna mig vid vare sig något sjätte sinne eller förmåga att få varsel.

Ändå finns det de där gångerna. Som när jag hör Sambon ropa "Hallå" i hallen. Jag svarar honom, sen händer inget mer. Efter en liten stund undrar jag vart han tog vägen. Går och tittar efter honom, men han är inte där. Öppnar dörren för att se om han är ute, och då ser bilen rulla in på tomten.
Ska inte påstå at det hänt ofta. Kanske en gång. Eller är det två? Eller den där gången, två veckor innan min morfar går bort. Jag sitter på flygplatsen i Singapor och får tanken "Tänk om min morfar dör nu" Jag avfärdar den så klart som absurd. Varför skulle han dö just nu? Är det bara för att jag är ute och reser? Döden har hänger inte ihop med mitt resschema. Det ena har inget med det andra att göra. Så sluta tänk så fåniga tankar.
Jag reste klart. Kom hem. Åkte till honom och sa hej. Dagen efter var han död. Knall och fall. Ungefär så som tanken såg ut i huvudet där i Singapor två veckor tidigare. Inte att jag skulle komma hem och allt det där. Utan det där att han bara helt plötsligt skulle dö. Popp. Och så blev det.

Efterkonstruktion. I know. Det ena har inget med det andra att göra. Ändå. Känslan i magen vill inte riktigt hålla med.
Det finns lite fler saker, men de är så triviala att det bara är jobbigt att skriva dem här. Men känslan i magen är den samma. Magen säger "Det här känner vi igen. Just den här tanken har vi ju haft."
Det är inte alls som när man råkar ut för Deja vu. Utan du kan precis säga när du tänkte tanken. Tanken var inte heller en enkel tanke, utan en tanke med mycket känsla. Förstår ni vad jag menar?
Du kan tex tänka "Åh, jag ska till ICA och köpa en glass"
Men sen kan du också ha tanken på glass och du förnimmer smaken av en specifik sorts glass.
I båda fallen åker du förmodligen till ICA och köper glass. Men i det senare fallet så är flera sinnen involverade och bilden du har i huvudet är lika mycket en känsla som en tanke.
Är ni med nu?

Och nu har det hänt igen. I storleksordning som min morfars bortgång. Och det är så jävla obehagligt!! Jag säger inte att jag har förmågor. Jag säger bara att de sammanträffanden som sker lämnar efter sig en jobbig känsla i magen. En känsla som säger "Det här har vi haft i huvudet innan det hände" samtidigt som jag övertygar mig själv att det inte alls hänger ihop. Det ena har inte med det andra att göra. Magen köper inte riktigt resonemanget och kvar blir den där obehagliga känslan att inte riktigt vara övertygad.

Om vi nu leker med tanken att det faktiskt är varsel jag råkar ut för, så måste jag säga att de är fan i mig värdelösa. De tillför absolut ingenting. Man vet inte att det är ett förrän efteråt, så det finns liksom ingen praktisk nytta med det.

Nåja. Jag lär knappast få något svar på vad som är fantasi, efterkonstruktion eller mottaglighet. Men jag behövde skriva av mig.
Av hänsyn för människor som det berör och som inte har något med Hypo att göra, väljer jag att inte berätta vad det här sista är. Men det är superobehagligt. På alla sätt och vis.

En kanske helt värdelös text för er att läsa. Men jag var helt enkelt tvungen att skriva av mig. Som att skaka av mig känslan jag har i magen. Känslan att inte vara helt övertygad.