MIn fredagstext

Jag ska inte skriva något om det nu. Men i vår familj har vi ganska mörka dagar. Dagar med tunga hjärtan, tårar och väldigt litet hopp.
Men vi själva är ok. Och livet fortsätter. Det finns liksom ingen broms att dra i.

Därför åker jag med barnen upp till landet med barnen som planerat. De ska ha en vårvecka med sin mormor och morfar och kusiner. Det kommer bli så roligt för dem alla.
Jag själv åker hem imorgon. Så en bastu ikväll tänkte jag försöka hinna med.

På söndag ska jag och Sambon åka och titta på ett hus. Vi är egentligen inte ute efter att flytta, men det här såg så spännande att vi ändå måste åka dit och titta. Titta är inte samma som att köpa.

Jag är sen 1a maj inte längre sjukskriven. Och ärligt så måste jag säga att jag saknar det. Inte att vara klassad sjuk, men tiden. Tiden för mig. Det har varit ovärderligt att få tid för mig själv att landa. Att samla ihop mig till något som liknar en hel person igen. Och att jobba halvtid funkade inte alls så dåligt som jag hade trott.
Men nu börjar vardagen igen. Jag har inte gått upp till 100% utan har minskad arbetstid till 75%. Men ingen sjukskrivning.

Så jag antar att vi kan säga att den här "sjukdomen" är över. Nu menar jag inte så. För resan är längre än så. Men det är ändå en milstolpe. Och nu är det dags att hitta lösningarna i den pågående strömmen. Ingen försäkringskassefinansierad pausknapp längre.

Och det känns som det ligger mil mellan mig nu och som jag mådde i november. Med många förändringar i mig, mitt sätt att tänka och prioritera. Och det känns väldigt positivt.