Det är så overkligt
Jazzie 2015-05-05 13:59 (inga kommentarer)
Livet. Tiden. Det är så märkligt. Så overkligt.
Här sitter jag. Ägnar min tid och energi åt att lösa problem på jobbet. Som jag gjorde igår. Som jag gjorde i förra veckan.
Där sitter de. En familj. Och fått det värsta besked en familj kan få.
Inga problem på något jobb är något värt. Allt som var deras huvudbry för en vecka sen är helt oväsentligt nu.
Vi lever. Nästan sida vid sida. I olika världar. I olika tider. I olika liv.
Detta händer hela tiden. Runt omkring oss. Världen över.
Men just nu ser jag dem sida vid sida vid mig. Och det absurda blir så tydligt. Jag lever i världen där allt tuffar på som vanligt. De i världen där allt står still. Jag känner mig malplacerad. Min värld känns märklig och fel. Felprioriterad. Varför sitter jag här och ägnar tid åt det jag gör? Varför sitter jag inte där?
Det är dåliga dagar just nu. Sorgliga dagar. Där endast en liten strimma hopp orkar överleva.
Här sitter jag. Ägnar min tid och energi åt att lösa problem på jobbet. Som jag gjorde igår. Som jag gjorde i förra veckan.
Där sitter de. En familj. Och fått det värsta besked en familj kan få.
Inga problem på något jobb är något värt. Allt som var deras huvudbry för en vecka sen är helt oväsentligt nu.
Vi lever. Nästan sida vid sida. I olika världar. I olika tider. I olika liv.
Detta händer hela tiden. Runt omkring oss. Världen över.
Men just nu ser jag dem sida vid sida vid mig. Och det absurda blir så tydligt. Jag lever i världen där allt tuffar på som vanligt. De i världen där allt står still. Jag känner mig malplacerad. Min värld känns märklig och fel. Felprioriterad. Varför sitter jag här och ägnar tid åt det jag gör? Varför sitter jag inte där?
Det är dåliga dagar just nu. Sorgliga dagar. Där endast en liten strimma hopp orkar överleva.
Info
- Namn
- Jazz
- Född
- -
- Hemstad
- Stockholm
- E-post
- -
- Hemsida
- Medlem sedan
- 2008-12-27
- Antal texter
- 1 076
- Övrigt
- Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte