fan vad jag blir TRÖTT PÅ FOLK. för en stund sen ringde vår produktionsplanerare mig och undrade om råvara X hade kommit. jag sa att jag trodde det men att jag skulle kolla upp det. gick in till A, frågade vänligt om hon hade fraktdokument till råvara X och hon snäste åt mig att de låg på bordet, hon hade minsann inte hunnit för hon hade varit tvungen att jobba med produkt Y som tillverkats igår och som skulle skickas som idag då. jag vet att A:s stresströskel inte är så värst hög, så jag letade rätt på dokumenten, sa "ja, men då kan jag fixa detta" och gick iväg och gjorde det. lite senare, när jag kom tillbaks till kontoret, gapade hon att hon inte kunde skriva ut, varenda gång hon försökte skriva ut någonting så blev hon utslängd ur systemet och fick starta om datorn. "det låter som något du får ringa till IT-ansvarig om", sa jag, men det var väl inte det svaret hon ville ha då (antar att hon antingen ville att jag på något magiskt sätt skulle fixa hennes skrivarproblem, alternativt att jag Skulle ringa IT-ansvarig åt henne). jag gick in på mitt rum och satte mig och jobbade, ett tu tre stormade A in, DÄNGDE ner en hög med papper på mitt bord och fräste "DU KAN TA HAND OM DETTA MED FÖR JAG VET FAN INTE NÄR JAG KOMMER IN I DET DÄR SYSTEMET IGEN" och sen stormade hon ut igen. och jag bara, eh, va? VA?, men jag satt upptagen med en uppgift som jag var tvungen att avsluta innan jag kunde göra något annat, och sen fem minuter senare kom A in igen, tog högen med papper och gick in till sig med dom, och jag bara eh, va, VA? igen.
jag fattar ingenting. vad är det för FEL på folk? eller är detta normalt? jag fattar att man kan ha en dålig dag. helvete, jag har ju själv nästan haft fler dåliga än bra dagar det senaste halvåret. men ALDRIG att jag skulle få för mig att bete mig på det sättet på jobbet. får nästan lite Z-vibbar av detta, och det känns ju som att man skulle kunna vara utan den upplevelsen i repris.
folk alltså. ibland vill man ha ett skarpladdat vapen, åtminstone i tanken.