The voices in my head

Det jag slåss mot allra mest: de små rösterna i huvudet. Låter inte särskilt hälsosamt va? Och det är det ju inte heller. Jag har nämligen alltid haft en förmåga att höra vad andra säger om mig när jag inte är där. Eller de behöver inte ens säga något, de kan tänka det också. Och jag hör det.

Nä, det gör jag ju inte. Jag bestämmer vad andra tycker och tänker om mig och det är alltid negativt.

Säger det mesta om mig känns det som.

Och om det var jobbigt innan så är det sju resor värre nu när jag är mamma. Jag tror liksom att alla går runt och dömer mig, tycker att jag gör fel och att jag borde skärpa mig.

Logiskt sett så förstår jag ju att folk har annat att tänka på än mig. Och om de faktiskt dömer mig så är det ju liksom deras problem, egentligen. Det är samma logik som plockar fram vartenda välanvänt KBT-knep och säger "Hallå, det här kan du ju, använd dem!". Men jag nappar inte. Eller jo, jag kan nappa, tänka något halvhjärtat och sen skita i det. För att jag inte riktigt orkar. Kanske allra mest för att berömmet uteblir om jag lyckas. Ingen vet ju om att jag kämpar och ingen vet om jag lyckas. Ingen utom jag och det räknas tydligen inte.