En text från bubblan

"Njuuut av bebisbubblan! Man fattar inte hur underbart det är och hur fort tiden försvinner. Så njut!"

Jag har inte njutit sådär hämningslöst som man visst ska göra. Och jag har skämts över det, att jag inte har haft vett att uppskatta den här tiden. Nu börjar det bli bättre, men det har varit väldigt mycket ångest de här senaste fem månaderna.

Och skammen. Den där ilande. Ledsenheten den har fört med sig. Här sitter jag, mamma till en bebis som varken har haft kolik eller problem med att gå upp i vikt. Efter de första sex veckorna så försvann zombien som intog mig. Visst är jag trött ibland men inte ens i närheten av vad andra nyblivna föräldrar är. Många amningar nattetid, men samsovandet gör att både jag och bebisen halvsover oss igenom dem och han vaknar nästan aldrig till så att vi måste gå upp och vyssja.

Det är sömnen dagtid som har varit det stora oket.

"Ja men han sover ju om nätterna, det är ju bättre att han är vaken på dagtid då."

Förvisso. Men nu pratar vi om en bebis som från nån månads ålder har klarat av att hålla sig vaken flera timmar. Som har behövts övertalas att somna och som protesterat högljutt mot just det förfarandet. Som blivit övertrött och tröstlöst gråtit om kvällarna.

Och jo, han sover bara på mig. Möjligen en halvtimme i vagnen, men annars i sjalen. Med nån typ av inbyggt alarm som kickar igång bara jag tänker tanken att försöka lägga ner honom.

De där långa promenaderna med vagn som jag såg fram emot har det inte blivit särskilt mycket av. Bitterheten som kommer krypande när jag hör andra mammor prata om en långpromenad och en efterföljande fika med en sovande bebis i vagnen. Det är inte fikat som är grejen, det är det att jag under de senaste fem månaderna har haft fullt fokus på hans sömn dagtid. Och att det har varit skitjobbigt. Och att jag har skämts för att jag har mage att må dåligt över en sån sak när allt annat är så bra.