tröttast.

.jag 2015-05-06 08:59 (4 kommentarer)
tröttheten, uppgivenheten, den smyger sig på. jag är så jävla trött på situationen med L, ska det alltid vara såhär? vi har pratat om det flera gånger han och jag, det här att han inte kan hänga upp sin tillvaro och sina issues på att han måste ringa till någon och liksom säkerställa att det inte är något fel eller farligt. och han är medveten om det och han vill inte heller ha det så, han vill bara ha ett helt vanligt liv, säger han. så det är ju målet, att han ska kunna förhålla sig till toalettbesök och hygienfrågor utan att få ångest och att själv kunna bedöma vilka åtgärder som är rimliga. sånt där som andra människor liksom bara gör utan att tänka på vad det skulle kunna få för hemska konsekvenser om man gjorde något på fel sätt.

vi har alltså ett mål. men vägen dit. den är lång och krokig och det är rätt så mycket uppförsbacke och punktering tycker jag. igår ringde han och var hysterisk just när jag svängde in på brukshundklubben. jag fick prata lite snabbt och förklara att jag skulle ha kurs och inte kunde prata, men att jag skulle ringa upp honom i pausen. ringde i pausen, då var hans telefon avstängd. ringde när kursen var slut, ringde när jag var på väg hem, ringde när jag kom hem, bara telefonsvarare. men sen, när jag stod i duschen och lipade lite uppgivet för att jag hade varit hos kommunens pratmänniskor efter jobbet och de sa att de tyckte att det var så viktigt för mig att få ha mina pauser och tyckte att det här med att åka till brukshundklubben var verkligen någonting jag skulle upprätthålla eller till och med göra mer av, eftersom jag sagt att jag tycker det är kul och man får liksom annat att tänka på och det behövde jag, MEN INTE ENS DET KAN JAG FÅ GÖRA TYDLIGEN. men sen ringde han och vi kunde reda ut det där hemska som hade hänt (en fågel som hade flaxat nära honom och eventuellt kunde ha snuddat vid honom och eventuellt kunde denna fågel vara "kontaminerad" på något sätt och vad skulle han göra med jackan och om han skulle slänga den i tvättkorgen och var i så fall tvättkorgen också äcklig och vad skulle han göra med håret och hur skulle han förhålla sig till cykeln och och och. oh the joy of ocd. fan vad jag är trött på detta. det kryper i hela kroppen på mig när jag hela tiden måste vara så lugn och förstående och konstruktiv och faktabaserad och samtidigt ställa lagom krav på L så att det inte blir att jag går in och tar över ansvaret för hans handlingar. och JAG HATAR DET. jag vill helst skrika att han får väl för helvete se till att lösa sina jävla problem själv och inte belasta mig med dom exakt hela jävla tiden och sen slänga på luren. det är vad som ligger och bubblar under ytan, som jag hela tiden måste anstränga mig för att trycka ner och stänga av. och jag tänker svarta och dåliga tankar, som att jag minsann aldrig i hela mitt jävla vuxna liv ringt till mina föräldrar och bett om hjälp med NÅGONTING, men någon sketen karma ser jag ju inte röken av precis.

som om det skulle hjälpa. det gör det ju inte. men jag måste få pysa över lite ibland, lätta på trycket. för jag tycker det är så jävla orättvist, fast jag vet inte varför någonting skulle vara rättvist. men här har man hållit på i över tjugo år och kryssat sig fram i aspergerträsket innan det här med diagnoser och neuropsykologiska funktionshinder blev sådär allmängiltigt och accepterat, genom dagis och skola och lyckats hålla ungen och sig själv på fötter och göra honom flygfärdig för att flytta hemifrån och det har till och med gått BRA för honom. ska det nu komma ytterligare tjugo år att kryssa fram genom ett ocd-träsk? seriöst? man kan hålla sig för skratt vid tanken.


jaha, nu ska jag snart ha ett möte med min chef om ett nytt projekt. "lagefterlevnadsbedömning" är rubriken på kallelsen och jag känner mig väl endast måttligt taggad, eller för att vara ärlig: inte alls taggad. men nu går mitt och M:s projekt mot sitt slut och det är synd för det har varit kul och M har flera gånger uttryckt sin uppskattning över vad jag har tillfört.

och så fick vi höra, på omvägar, att någon löneförhandling är inte att tänka på i år, vi får det avtalet ger och inte en spänn mer. så det känns ju SÅDÄR. det är ju massor av chefer som har slutat och många, inklusive jag själv, har fått chefsarbetsuppgifter slängda på sig, och då känns det ju som att man skulle vilja ha lite mer för det. klart man fattar att det inte finns utrymme för löneökningar när det knappt finns pengar till löner. men ändå.
min chef är ju inte speciellt bra på att visa sin uppskattning eller ge feedback överhuvudtaget, man får liksom ett beröm om året på sin höjd. men jag har alltid fått bra löneökningar, så då har jag ändå känt att jo, men han tycker jag gör ett bra jobb. men när man inte får det HELLER så känns det ju ärligt talat rätt så pissigt. och det där jobbet som jag sökte har jag för övrigt inte hört ett ljud från, men sista ansökningsdagen var 30/4 och det var ju i torsdags så än är väl inte loppet helt kört tänker jag. men sådär jävla HET på arbetsmarknaden är man uppenbarligen inte när man närmar sig 50 och har en lite luddig utbildningsprofil och yrkeserfarenhet och spetskompetens från en extremt smal bransch. och att börja på någon ny utbildning känns rätt tveksamt, inte för åldern för jag ska ju ändå jobba i säkert 20 år till och 20 år är ju jättelänge. men i år är året då jag ska göra en massiv insats och slutbetala de cirka 45000 som återstår av mitt studielån, och då känns det väl måttligt kul att börja om på ny kula igen, om man ens kan det, vet inte riktigt vad csn-reglerna säger.

menmen. ikväll ska jag ha spårträning med min kurs, hoppas att det går bra och att jag lyckas inspirera någon till att fortsätta med denna fantastiskt roliga aktivitet. man får fånga de där ljusglimtarna, snabbt och i förbifarten. för så jävla många är de ju inte just nu.

Tinto

Men vad säger pratmänskorna att du ska säga till L när han stressar upp sig? Det tar ju tid att lugna net honom förstår jag. Vad säger han om du bollar tillbaka frågan? "Vad tror du själv? Blev du sjuk förra gången?" Eller säger att vi blir alla sjuka ibland, det går över? Ja, detta har du väl tänkt på själv, men ibland orkar man ju inte växla spår, liksom. Jag tänker att det kanske går på rutin vid det här laget, han säger A, du säger B, han säger C (eller A igen) osv. Dokumentera samtalen (om du orkar) och kanske ser du då var/om mönstret kan brytas - eller hans eller din pratare kanske gör det. För jag får en känsla av att du skulle orka med alla andra bekymmer rätt bra om du kom ur det där. Stor kram.

2015-05-06 10:13:19

AnnA

Att det inte finns utrymme för generella lönehöjningar köper jag. Men inte om du fått helt nya arbetsuppgifter som innebär chefsansvar. Då hade jag nog argumenterat rätt friskt för en höjning som motsvarar ansvaret.
Anledningen är också om du blir arbetslös. Varenda krona du höjer lönen är ju guld värd. Kram

2015-05-06 10:36:11

.jag

@Tinto: pratmänniskorna är dessvärre inte specialiserade på ocd, utan bara på "problem i största allmänhet". vi har börjat med att jag bollar tillbaks, att han ska göra egna bedömningar och det går ju framåt med småsmå steg, han kan nu, med lite hjälp att komma in på rätt tankesätt, intala sig att "jag ser ingen smuts, jag känner ingen lukt, alltså kan det inte vara någonting att oroa sig för" (det är inte så mycket sjukdomar han är rädd för utan mer att lukta illa), men det kräver ju fortfarande mycket stöttning. och sen kommer aspergerproblematiken, oförmågan att förstå att "om det funkade så i situation x så borde det gå att applicera även på situation y och z" utan varje enskild situation måste ses som en separat händelse, det finns liksom ingen helhet.
men visst, för ett par månader sedan var vi verkligen inte där vi är idag, så det GÅR ju framåt.
@AnnA: håller verkligen med, och det är inte så att lägger mig platt och inte argumenterar, men svaret jag och alla andra får är att det finns inga pengar till mer än vad avtalet föreskriver, end of discussion liksom. medan han som är styrelseordförande i vår koncern kan lyfta ett litet nätt arvode på 400 000 per år, och det är ju liksom inte direkt en heltidssysselsättning. man tycker ju att det kanske hade varit klädsamt att ledningen för ett företag i djup ekonomisk kris (också) tog ett steg tillbaks när det gällde att cash:a in, men inte då. GAH.

2015-05-06 12:04:31

LaBonita

<3

2015-05-06 19:51:49


Info
Namn
-
Född
-
Hemstad
-
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-10-20
Antal texter
1 752
Övrigt
Valspråk

det finns inget mörker. det finns bara brist på ljus.