ny vecka och nya tag. i morse cyklade jag till jobbet för första gången i år. har ju haft som ambition att göra det åtminstone någon gång per vecka fast inte under den kallaste årstiden. nu har ju den kallaste årstiden passerat med råge, men jag har ändå inte kommit igång, det har tagit emot, allt som inte är att följa minsta motståndets lag känns jättejobbigt och även om det inte är speciellt jobbigt att cykla med elcykel så har jag liksom inte haft energin till att ställa klockan en timme tidigare. men i morse blev det alltså av och jag får väl vara nöjd med det. och det var skönt, även om det var kolsvart och ösregnade. men man kan i alla fall vara så gott som säker på en sak när man är ute och trampar i skogen klockan fyra på morgonen: det är i alla fall ingen som ringer en. då får man nästan garanterat vara ifred. det är ju också en känsla.
på jobbet möttes jag av kaos. vi jobbade ju halv dag i torsdags, men produktionen gick som vanligt, vilket innebär att den här veckan inleddes med att ligga ett och ett halvt skift back. inte så kul, men nu är det uppstyrt och assistenten ramlade in för en stund sen så då får hon ta över vissa grejer, själv ska jag jobba vidare med mitt och M:s projekt. M och jag kan verkligen gå varandra på nerverna ibland, men jobbmässigt funkar vi perfekt, som ett väloljat maskineri där allting bara flyter på och saker blir gjorda. så det är kul, jag gillar när saker blir gjorda, när man kan stryka och bocka av och arkivera och känna att man är klar.
ja, men i övrigt. spårträning hela helgen, viltspår i lördags och personspår igår, det gick bra bortsett från att valpen av någon anledning nonchalerade pinnarna i gårdagens spår, vilket han inte brukar göra. men igår hade jag nya pinnar så de luktade väl inte som de skulle då enligt honom. men det är inte hela världen, bara att tänka på att träna oftare med nya pinnar. minsting däremot, som inte riktigt har fattat poängen med pinnar i spåret, markerade helt oväntat två av tre, väldigt snabbt visserligen men det får man ju ändå se som ett framsteg. jag är desto mer nöjd med spårstarterna där jag släppte på från sidan. valpen doppade ner nosen, duttade en gång åt höger och en gång åt vänster och sedan visste han exakt vilken riktning spåret gick. minsting är inte lika rutinerad när det gäller påsläpp så han virrade runt lite, men det blev ändå rätt till sist. sedan var de sådär härligt trötta hela eftermiddagen.
på kvällen fick jag mail från den här stödföreningen för anhöriga till människor med ocd, svar på ett mail jag skickade för drygt sex veckor sen. hon "hade hittat det nu" och tyckte att jag kunde ringa upp om jag fortfarande ville ha kontakt. och nä, jag vet faktiskt inte. jag vet verkligen inte om jag orkar med en trött förening som inte ens kan svara på mail och jag tycker det är skitjobbigt att ringa upp, och sen tycker jag faktiskt att man kan be om ursäkt för att man inte hört av sig oavsett vad man har för anledning. så inför det här kände jag mest NJA. men vi får väl se.
nu: jobbajobbajobba.