just nu är det frid och fröjd. jag har varit och tränat viltspår med hundarna och det gick bra. träffade lite folk jag kände, jag blir alltid lika förvånad när jag gör det, tycker ju inte att jag känner någon direkt sådär och är väl sämst i sverige på att "nätverka". men så dök det upp en som jag gick någon kurs med i vintras och en som tränade i samma träningsgrupp på brukshundklubben som jag för ett par år sen. och spåren gick bra och solen sken, så allt var ju frid och fröjd.
men den där friden och fröjden är bara ett telefonsamtal från svartkletig misär. i torsdags kväll till exempel. då hade jag slutat tidigt, städat, sovit en stund på soffan och såg fram mot en kväll med "game of thrones" och lite god mat. men så ringde L och alltså, det är hemskt att skriva, det är hemskt att känna, men jag är SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ DETTA, på hans jävla förmåga att alltid pricka in när man råkar vara på lite gott humör för en gångs skull, på att det alltid alltid handlar om att genast släppa allt och ställa om och lyssna på hans jävla ocd-tjat om hans toalettbesök och hans städvanor och hans tänkomtänkomtänkom. JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ DET. så när vi hade pratat färdigt så lade jag mig på sängen och stortjöt och där hittade väl mr S mig en stund senare. så kul var vår valborg.
och igår var vi i en djurpark med N och barnbarnen och tja, då ringde han igen och så fick jag gå undan och försäkra att nej, det är inte farligt att det ligger ett hårstrå på golvet och nej, du behöver inte slänga toaborsten bara för att det har stänkt vatten från duschen på den och all annan sån jävla dynga som det alltid handlar om.
och sen idag då. kom hem från spårskogen och gick ner i trädgårdslandet och skulle gräva upp lite jordärtskockor och tja, då ringde han igen och då hade han varit ute och det hade blåst och han hade fått grus i ögonen och var han smittad och besudlad nu? nej, svarade jag och då kom en massa tänk om det har varit hundbajs där gruset har legat? tänk om en katt har kissat där? tänkomtänkomtänkom. jag blir fan i mig tokig snart.
och jag svarar så här, alltid, att du kan aldrig få reda på vad som hänt, ingen kan veta var ett gruskorn har legat eller var ett hårstrå har suttit någonstans, du måste lita på dina sinnen, luktar det något, ser du något? och så småningom kan vi ju resonera oss fram till ett sätt att förhålla sig till detta. det är ju bara det att det inte verkar gå att applicera på något universellt plan utan var det ett gruskorn den här gången så är det ett hårstrå eller en dammtuss eller en textilfiber nästa gång, eller så ligger gruskornet eller hårstrået eller dammtussen på något annat ställe och då är det tydligen inte helt säkert att samma regler gäller utan allting måste tröskas igenom en gång till. det går aldrig att dra några slutsatser, det går aldrig att komma vidare.
och jag är så jävla trött på detta att det kryper i hela kroppen och jag blir gråtfärdig bara av att tänka på det. och jag tycker det är, tja, jag vet inte, orättvist, att jag måste vara den här slasktratten som det alltid går att ringa när som helst och som det bara är att fylla upp med skit. aldrig att han frågar hur jag mår och aldrig att man får någon jävla cred för detta. nu är det inte cred jag är ute efter och jag fattar ju att det är L det är synd om som måste leva med detta 24/7, men jag är utled på att ha det så här jag också. att aldrig kunna slappna av. att allting som är bra bara måste vara en tidsfråga till nästa telefonsamtal.
this too shall pass, jodå, det måste man ju tro. men just nu är jag rätt så less. att aldrig få prata om något roligt, att vartenda samtal ska handla om toalettbesök och hygien. det går att hålla sig för skratt om man säger. man ja, just nu är det väl i alla fall lugnt. hundarna sover, sådär härligt trötta som bara ett rejält spår kan göra dom. och jag har sovit en stund och på spisen puttrar ett långkok, så det gäller väl att passa på och njuta lite.