veckan harvar framåt. just nu är ingenting speciellt kul. alla bara gnäller. på allt. jag gnäller gissningsvis lika mycket även om jag tycker att jag håller igen. men på jobbet är det så tråkig stämning att det liksom inte finns utrymme för något annat än gnäll, som givetvis bara genererar ännu sämre stämning, det är ju inte det att jag inte ser mönstren; vi kvävs i våra egna negativa spiraler men förmår inte ta oss därifrån heller.
"sånt där måste ni ju få hjälp att hantera", tyckte den där pratmänniskan på kommunen som jag var hos. fast vi har inget avtal med företagshälsovården längre, det är uppsagt av besparingsskäl. och då lär det ju knappast finnas pengar att "ta in någon konsult", som var nästa pigga förslag. och arbetsmiljölagen är ju uppenbarligen ingenting man behöver följa, åtminstone är det ju så som ledningen verkar resonera. och jag orkar inte slå näven i bordet fler gånger, i alla fall inte just nu. ja, jag är en dålig människa.
med L går det väl lite upp och ner. ena dagen är han fylld av tillförsikt, nästa dag kan vi prata i timmar om något jävla hårstrå som legat på golvet och så måste vi tröska genom hundra tänk om si, tänk om så. jag tycker nog att det går lite bättre att hantera honom, få honom in på rätt tankebanor, jag försöker tänka som kuratorn har tipsat om, att ansvaret ska tillbaka på honom även om han inte har hunnit så långt i sin behandling att han fått några egentliga verktyg att jobba med. men jag försöker få honom att lita på sina sinnen, ser du någon smuts? känner du någon lukt? ibland funkar det, jag skulle nog säga att han är "bättre" nu än för, låt oss säga en månad sen, och det tycker han med. men det är ju inte så att det går LÄTT, och de här samtalen dränerar mig på energi på ett sätt jag faktiskt inte behöver. men det är ju som det är med den saken.
och så försökte jag och mr S prata om den här slänga-fimpar-i-trappan-konflikten som givetvis trappades upp till helt orimliga proportioner OCH DET ÄR FAN INTE MITT FEL vad han än säger. för han är sjukt känslig för saker som kan uppfattas som kritik, och när han känner sig påhoppad och kritiserad så är hans förmåga att resonera sakligt kring saker och ting extremt begränsad. medan han säger sig inte fatta att jag, när jag mår så dåligt, med vett och vilja "skapar en konflikt", som han menar att jag gör när jag tar upp saker som stör mig, och jag fattar inte hur man tycker att man kan hantera något som stör en med att försöka ignorera det? that's not me, liksom, om något stör mig så försöker jag göra något åt det, och att titta bort och låtsas att det inte finns har aldrig funkat för mig, även om det uppenbarligen funkar för honom. jaha, men jag försökte hålla det till att vi har olika sätt att hantera saker på och att det inte behöver betyda att någon har mer rätt eller äger tolkningsföreträde och yadayadayada, vi kom väl lite framåt men jag är så jävla trött på att vara duktig och förstående och vuxen exakt hela tiden, så när mr S gick upp och lade sig satt jag kvar i vardagsrummet och grät och sedan sov jag på soffan. ensam, inte ens valpen som alltid brukar ligga hopkurad vid mina knäveck bevärdigade mig med sitt sällskap.
övrigt: massage efter jobbet (bra), hundkurs på kvällen (kul), jobbar bara halv dag imorgon (bra), ska åka till djurparken med N och barnbarnen på fredag (bra), viltspårkursen börjar på lördag (kul). åtminstone i teorin, i praktiken vet jag inte riktigt. men det får ju rulla på.