måndag. mensvärk. i natt drömde jag att jag skulle passa J:s barn, vi var i stan och skulle hem till oss och av någon anledning fick jag inte med mig båda barnen på bussen utan valde då att sätta den äldsta på en buss och sedan invänta nästa buss med den yngsta. och sen missade jag den och sen kom jag på att jag inte sagt var hon skulle kliva av och jag ringde tusen samtal och ingen svarade någonstans och PANIKEN när jag skulle hitta henne och fixa detta utan att J hade fått reda på vad jag hade gjort. sedan blev väl resten av natten bara sådär, jag har sovit och vaknat och, tja, pigg är jag ju i alla fall inte.
hela helgen har för övrigt sönderstyckad av långa telefonsamtal från L och igår eftermiddag så unnade jag mig att somna och sova kanske tio minuter, högst en kvart på soffan, sedan hade jag tre missade samtal och ingen som svarade när jag ringde upp. och då hade vi ändå pratat två gånger tidigare på dagen och säkert tio gånger på lördagen. men jag måste alltid finnas till hands och stötta, när som helst kan det komma en situation som genererar ångest, ångest, ångest. jag är så trött på det här.
roligare kan man ju ha, menar jag. sen visst att vädret har varit toppen i den där andra världen som pågår parallellt, visst blir jag glad av att vara ute i skogen och andas in vårdofter och bli för varm till och med i vårjackan. det är ju härligt.
om jag bara inte vore så trött och gråtfärdig hela tiden. om bara inte allting hade känts så oöverstigligt jobbigt hela tiden. om bara inte om, men nu finns det ett stort jävla OM som heter livet och omständigheterna och det är som det är, bit ihop och kom igen istället för att sitta här och gnälla.