i morse ringde L i full panik. stopp i toaletten. eftersom merparten av hans ocd kretsar kring toalettbesök och att allt som går att härröra till det är "smittat" så var detta en k-a-t-a-s-t-r-o-f av sällan skådat slag. nu, fem timmar och sex-sju telefonsamtal senare, är väl läget under kontroll igen. fastighetsskötaren har fixat avloppet, jag har peppat och coachat och guidat och reglerat kring städning och sanering, men energin jag kände när jag vaknade i morse och såg sol och blå himmel, den är ju borta nu.
angående besvikelsen över min chef (sorry för hemlig text): jag funderade på varför det är så himla viktigt för mig att han tycker bra om mig. kom fram till att det väl var för att jag respekterade honom för att han är en så bra chef, men nu tycker jag faktiskt att han har sjunkit. kanske är han inte så himla bra, det kanske bara verkar så för att vi är en sån himla lätt grupp att vara chef över. alla är plikttrogna, lojala, självgående, ställer upp jämt, överlevererar nästan hela tiden, hjälps åt med allt. så egentligen behöver vi ju ingen "chef" på det viset, nån som måste styra och ställa en massa. kanske har han bara fått ett oförtjänt gott rykte om hur bra han är bara för att allting liksom löser sig ändå? i alla fall, om jag inte längre respekterar honom för att han är en bra chef så borde jag heller inte bry mig nämnvärt om ifall han gillar mig eller ej så länge jag gör vad jag ska. så då får jag väl göra vad jag ska och helt enkelt skita i resten. ett jobb är ett jobb är ett jobb, jag har varit lyckligt lottad med att både få ha roligt, utvecklas och hänga med roliga människor. nu är det inte så. nu får det bara vara ett jobb. och alla måste inte gilla mig och jag måste inte vara bäst på allt heller. HEJ SJÄLVBILD VS UPPFOSTRAN.