Min köksträdgård

Idag har jag jobbat i trädgården.
Kört säckar med jord från A till B. Flyttat jorden i säckarna till mina odlingslådor. Ner med gödsel. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. 2 timmar. Men jag kom inte ens hälften. Shit vad lådor jag ska ha. Jag börjar inse det nu.

Men trädgården ger mig ändå tillfredsställelse. Jag har ju varit trädgårdsintresserad i rätt många år nu. Börjad redan när vi bodde i lägenhet och allt jag hade att plantera på var en balkong.
Trots att intresset överlevt flera år så finns det alltid en lite oro att jag egentligen är en drömmare.

En trädgårdsdrömmare är den där människan som älskar att läsa trädgårdstidningar. Kanske har bokhyllan fyllda av trädgårdböcker. Och visst vill trädgårdsdrömmaren ha en fin trädgård, men inte jobbet att göra det.

Att plantera är inte det svåra för en trädgårdsdrömmare. Det är att gräva. Att vattna. Att rensa. Att göra slitgörat.
Och tja... jag har liksom inte riktigt känt mig övertygad om att slitgörat är min grej.
Därför är jag väldigt glad att upptäcka att jag inte alls ogillar det. Att jag känner mig väldigt uppfylld att få slita hårt, så länge jag får göra det fokuserat.

I min perennrabattbara går jag och rensar upp förra årets rester. Klipper fram årets spirande liv. Rensar bort ogräs. Jag finner lugn och energi i jobbet. Jag har till och med börjat tycka om att vattna blommor inne. Vilket är viktigt när man håller på att förgro grejer.

Min köksträdgård. Mmmmm. Som jag längtar.
15 dubbla pallkragar. Gångar emellan med betongsten och grus. I år ska det odlas potatis, jordgubbar, majs, gurka, squash, dill, lök, ärtor, bönor, rädisor, mangold, sallad, morötter, rödbetor och en örtagård.

Men det är inte klart där. I min köksträdgård kommer även äppleträdet stå. Under det växer tulpaner. Fattar ni... TUUUUUUUULPANER.
Där vi bor kan man inte ha tulpaner. För det är rådjursgodis. Men eftersom hela köksträdgården måste hägnas in pga dessa små ludna monster så kan tulpaner få växa under äppelträdet.
Vid ingången ska Sambon bygga en rosbåge där det ska växa kaprifol... eller nåt sånt. Och så ska vi ha de där typiska köksträdgårdsväxterna. Tagetes. Ringblomma. Och så vill jag ha några solrosor. Och så klart.. någonstans landar väl en lavendel eller så.

Mitt projekt! Sambon är visserligen min arbets-hjälp-reda. Men det är också allt. Trots hans många goda idéer så är det faktiskt mina som står sig.
Det brukar nämligen vara så här: Jag kommer på en idé som gärna går ut på att man gör en ganska enkel lösning.
Sambon nickar och håller med. Sen sägs det inget mer. På några dagar. Sen kommer ena förslaget efter det andra. Och han är så bra på idéer. För om jag är slarvig i mina idéer är han noga. Han försöker få det bra från början som ska hålla i längden.
Och jag är ju inte dum i huvudet. Så ofta blir jag alldeles till mig när han har tagit min genvägs-idé och förfinat den till något mer gediget. Och så gör vi så. För det blir ju bättre. Snyggare.

Men just därför är jag ändå glad att trots att han har regnat upplägg så har jag ändå tyckt att mina är bättre. Sambon har gjort de tyngsta grejerna. Och det blir han som får bygga rosbågen. Men mycket blir ändå för mig att göra. Inte som uterummet. Mitt initiativ. Jag som ritade det. Jag som ställde kraven. Men sen fick Sambon ägna större delen åt att bygga det.

Missförstå mig inte nu, jag är inte missnöjd över att det blev så. Inte alls. Jag har en mycket duktig man som kan snickra bra. Men det är också väldigt tillfredsställande att ändå ha ett projekt som är mitt hela vägen. Från ax till limpa, så att säga.
Så jag sliter på. Med glädje.