...och jag är tröttare än jag vet inte vad. sov uruselt i natt, drömde en massa som mestadels handlade om att jag av någon anledning var tvungen att ändra tider i helt obegripliga scheman hos folk som inte gick att få tag på (kontrollmänniskan möter freud, HEJ). och så vaknade jag, somnade om och drömde ungefär samma sak igen och sådär höll det på större delen av natten. och var det inte det så vaknade jag av att S-hunden gnällde över något, och sen vaknade jag och behövde gå på toa, och sen vaknade jag och trodde att jag hade försovit mig och sen kunde jag inte somna om för att jag inbillade mig att jag SKULLE försova mig. och nu är det måndag morgon och arbetsveckan tornar upp sig som en massiv mur av måsten som aldrig tar slut.
mr S-kompisen masade sig iväg hemåt vid 17-tiden igår. vad som återstod av helgen var då: laga middag, fixa matlådor, kolla lite på tv. jag försökte förklara för mr S det här att jag tyckte att jag uttryckt en önskan om att slippa vara social och sitta och kallprata och att jag inte tyckte att det hade blivit så, men han påstod att han missförstått mig. för jag hade sagt att S-kompisen ju kommer för att umgås med mr S, och det är INGA PROBLEM för min del, men att jag inte direkt har något utbyte av det umgänget (och det är inte HELLER några problem så länge jag slipper känna press på att leverera kallprat), och jag inte tror att S-kompisen heller har det. och då hade mr S tolkat det som en önskan om att vi, S-kompisen och jag, skulle få fler möjligheter att umgås på tu man hand och typ bonda. MEN HALLÅ, sen när gav jag intryck av att vilja få en massa nya kompisar? men ja, det var ju hans tolkning, då var jag väl uppenbarligen inte tillräckligt tydlig. men jag tycker ju att han borde känna mig bättre än så.
men det är bara att bita ihop och gå vidare och se fram mot nästa helg istället.
idag föreställer jag mig att jag ska komma iväg och träna, jag har inte tränat på hundra år så det kanske vore på tiden, speciellt idag när jag känner mig pms-plufsig, grinig och allmänt försoffad. då är det nog inte fel med endorfiner i stora lass, problemet är väl bara att min allmänna...likgiltighet inför en massa grejer just nu gör att det är så himla lätt att förhandla bort såna här beslut, tänka att jag inte orkar, att jag faktiskt förtjänar att få vara hemma och vila, att det inte är värt den där ynka timmen när man sen har tusen missade samtal från L efteråt.
men jag ska försöka ta mig ur det där tänket, bryta mönstret, ta tag i mitt liv igen; jag vill faktiskt inte bli en likgiltig soffpotatis som skyller på allting för att slippa.
så det så. nu ska jag väl försöka jobba lite här.