ja, det rullar väl på, livet, i sakta mak. inget samtal från L igår, vilket jag hoppas är ett gott tecken. eller så betyder det att han ringer någon annan, företrädesvis sin andra halvsyster och så får jag lite ångest för det, vi har ingen speciell relation eller kontakt men jag vet genom N att hon inte har det jättekul hon heller, eller så betyder det att han har gett efter för tvånget och befinner sig i sitt badrum och gör tusen ritualer eller maratonduschar. man kan aldrig så noga veta.
och jag är håglös, oinspirerad, trött, tröttare, tröttast. jag har ont i hela kroppen och ingenting känns speciellt roligt just nu. i går slängde jag iväg lite random ansökningar till olika distanskurser i höst, mest bara för allt det ska hända något. på fredag ska jag träffa en kurator på vårdcentralen. jag var hos någon kurator när jag gick på högstadiet, han tyckte att om jag nu hade så mycket åsikter om allting så kunde jag ju engagera mig politiskt, vore det inte något? det tyckte inte jag, jag ville bara få bli lämnad ifred och slippa få stryk varje gång jag visade mig i skolan, men det berodde väl på att jag hade så mycket åsikter då, åsikter som inte var önskvärda och som skulle kanaliseras in i konformism på något sätt, och nästa gång hade han skaffat några broschyrer från några politiska partiers ungdomsförbund som han överlämnade och sen var det mission completed. jag gick aldrig dit mer.
tack vare detta enorma stöd så betalar jag fortfarande av på studielån för gymnasiestudier som jag fått skaffa mig på egen hand senare i livet på grund av så kallad skoltrötthet orsakad av saker som idag kanske skulle rubriceras som misshandel, sexuellt utnyttjande, systematiska kränkningar på daglig basis under flera års tid men som då hette att jag fick skylla mig själv. som kanske hade kunnat bli på ett helt annat sätt om någon bara hade gett mig en klapp på axeln och sagt att du fixar detta. men nä, jag ska inte skylla på någon annan heller, jag kunde ju ha bitit ihop mer, uthärdat mer, alla har ett val.
ja, i alla fall. det är väl inte så att jag föreställer mig att kuratorn på vårdcentralen ska föreslå att jag ska engagera mig i politiken. jag vet inte riktigt vad jag har att vänta mig, men jag hoppas på några handfasta tips och noll klämkäcka råd och jag ska försöka ta mig an det här steget med öppet sinne, ett sinne som inte är svärtat av över trettio år gamla minnen av att sitta mittemot någon i ett trångt rum utan fönster och bläddra i en informationsbroschyr från centerns ungdomsförbund och känna att allting är så in i helvete fel.