sådär, tillbaks på jobbet efter påskledigheten och det känns väl...sådär. som att jag skulle behövt varit ledig tusen gånger längre. idag drar vår högsäsong igång och jag är så opepp inför det och det finns väldigt lite entusiasm att uppbåda inför det faktum att nu är det dags att varva upp, lägga i en högre växel och köra så det ryker, det känns så jävla meningslöst att ge allt man har när man inte vet om jobbet ens kommer att finnas kvar. och inget får man veta heller. "någon måste ju veta NÅGOT" sa jag till min chef för ett tag sedan, men han bara förnekade att så var fallet, som att inte ens de i koncernledningen hade en susning om någonting. jamen kul.
men det är ju som det är och går inte att påverka så det är väl som vanligt bara att bita ihop och streta på. påsken var väl ändå okej. den skulle kunna ha varit bättre om det inte vore för telefonsamtalen från L. det är ALDRIG bra, det tar ALLTID tid, kraft, ork som jag inte ens har från början. och så det där dåliga samvetet inför de där ÅH NEJ-känslorna som dyker upp när jag ser hans namn på displayen och som får mig att känna mig som en vidrig människa som bara tänker på mig själv och mitt eget välbefinnande. men jag är så arg på sakernas tillstånd, på att jag inte orkar göra något direkt vettigt. orkar inte ta tag i någonting, orkar inte träna, orkar inte fixa i trädgården, orkar inte styra upp hundträningen eller ha någon plan för den, i tusen år har jag sagt att jag ska bränna några cd-skivor och ha att lyssna på i bilen men jag orkar inte ens det.
men jag har åtminstone fått gå i skogen, läsa böcker, titta på tv, elda i kaminen och äta god mat mellan ångestsamtalen. och jag och mr S har haft det fint och vi har varit snälla mot varandra, inget bråk och tjafs trots att delar av huset ser ut som ett bombnedslag och renoveringen av arbetsrummet endast framskrider med små tomtesteg. men ska man säga något positivt så är det att jag väl inte har ork att bry mig om såna världsligheter.
jag ser dock inte riktigt fram mot helgen. från början var tanken att mr S skulle åka till sin kompis på lördag och stanna där till söndagen, men så ville en av våra grannar ha hjälp att fälla ett träd mot att vi fick veden, och då kunde det tydligen bara göras som nu på lördag då, och helt plötsligt skulle mr S' kompis komma till oss istället. och sova över till söndag, som jag hatar. men samtidigt kan jag ju inte riktigt förbjuda mr S att bjuda hem sin kompis heller. han frågade om det var okej och jag sa, om än motvilligt, att det var det väl och jag vet att han hade accepterat att jag hade sagt nej, jag orkar inte, men jag hade inte känt mig helt okej med det. det är ju vårt gemensamma hem, allting kan ju liksom inte ske på mina villkor eller vice versa och så hade jag istället gått omkring och känt mig som ett obekväm med DET. hur man än vänder sig, osv.
har dock dikterat lite villkor, jag vill inte tvingas sitta och vara social och mr S får dessutom se till att hans kompis inte blir sittandes i vår soffa till långt fram på söndag eftermiddag (som han gjorde sist), så att exakt HELA helgen försvinner. för det är ju faktiskt mitt hem också.
ja, men nu är det väl dags att spotta i nävarna och ta fånga den där jävla dagen då.