idag fick jag hoppa in och jobba i fabriken på jobbet några timmar. det skulle göras ett jobb som man förmodligen hade kunnat dressera en apa till att utföra, men någon apa fanns inte tillgänglig för det var sjukdomar och läkarbesök och påsksemestrar och tja, vi har ju inte direkt någon överflödig personal annars heller om man säger. så jag erbjöd mig frivilligt att göra det där apjobbet och fick höra att jag var snäll. det är ju trevligt. och sen var det så himla skönt att bara stå och pyssla med detta intetsägande repetitiva arbete och ha en bra låtlista på spotify i öronen och inte behöva tänka. jag skulle inte vilja ha ett sånt jobb jämt, been there done that och så jävla roligt är det inte i längden. men lite då och då gör mig ingenting, och dessutom är jag en JÄVEL på den typen av jobb, jag hittar alltid sätt att göra så att det går lite snabbare och blir lite mer tidseffektivt, det är som en sport.
ja, i alla fall. idag har jag pratat med båda mina barn och hör nu här, ingen hade ångest, ingen var ledsen, ingen var arg, ALLT VAR FRID OCH FRÖJD. ja, inte riktigt förstås, för alla problem kvarstår ju. men L hade ocd:n under hyfsad kontroll, han hade varit hos sin terapeut och nu ska han göra någon slags loggbok som ska vara underlag till behandlingen och han hade spelat in en radiojingel, ett projekt som, när vi pratade i lördags kväll, stressade honom helt enormt eftersom han hade deadline som idag och hade slösat bort nästan hela lördagen på att duscha och städa, men han hade blivit klar i tid och var nöjd med det och sen pratade vi om ifall det var rätt eller fel att se roman polanskifilmer med tanke på att han anklagats för sexuellt umgänge med minderårig. i L:s aspergerdiagnos ligger en mycket stark moralkänsla, och kanske tangerar det även ocd:n, det här att man inte får göra "fel", men det kändes som en helt rimlig diskussion ändå.
och N är inte sur längre, idag ringde hon mig och ville bolla idéer om hur hon ska ta upp vissa grejer med D och vi pratade till och med lite om hennes tankar om utbildning, PÅ HENNES INITIATIV, plus att hon berättade lite om sin nya kille. eller vad det nu är, de känner sig väl för lite för skilsmässan är ju faktiskt inte klar än, men mer än bara vänner behöver man inte vara sherlock holmes för att lista ut.
ja, så det var ju två bra samtal av två möjliga, så skönt och härligt. när jag åkte från jobbet tänkte jag att nä, ikväll ska jag banne mig åka och träna. det har jag inte gjort på evigheter känns det som, för det är inte kul att träna timme och sen ha 356 missade samtal från L, vilket i princip har hänt VARENDA GÅNG och gjort att åka och komma hem från träningen mest har blivit förknippat med ångest istället för endorfiner. men när jag väl kom hem så tappade jag liksom energin, jag är ju inte så dum att jag tror att bara för att man har en bra dag så ska det uppväga månader av svinjobbighet och jag tänker att det är okej att vara trött och så fan heller att jag tänker ha dåligt samvete för det. så jag tände en brasa, universalmedel mot fan i mig ALLT, och drack te och läste en bok istället. det är ju överlag betydligt trevligare att leva när man kan hålla ångesten, egen och andras, på armlängds avstånd åtminstone. jag frammanar bilden av gandalf när han slår ner staven i bron och dundrar YOU SHALL NOT PASS, och tänker att det är så jag får försöka hantera det här, för det är ju inte över än. men en liten paus, ett litet andrum, en liten glimt av ljus. jo, jag är tacksam.