ja, de varar ju inte så länge, de där stunderna av lugn och ro. nu är det N som ringer och gråter och är ledsen och även om jag är glad att hon ringer till mig när hon är ledsen så önskar jag ju förstås mest av allt att hon inte hade varit ledsen alls. nu är det D som krånglar och sätter sig på tvären i allt från barnens grejer till var de ska gå i skola och dagis, det förra är väl världsliga ting som går att lösa, det senare lite knepigare.
så här är det: N har flyttat till stan, D bor kvar i byn där de bodde tillsammans. både N och D jobbar/pluggar i stan och då kan man ju tycka att det smidigaste för alla inblandade hade varit om barnen gick på dagis och i skola i stan eftersom N bor där och barnen ska bo hos henne halva tiden, och D ändå kör till stan varje dag när han jobbar. men än så länge går de kvar på sitt gamla dagis och N kör dom dit varje morgon och kör och hämtar dom varje eftermiddag, en körsträcka på totalt åtta mil om dagen. som det är nu blir det merarbete och extra utgifter för N plus att barnen får tidigare morgnar och därmed också måste gå och lägga sig tidigare när de är hos henne.
i höst börjar lille A i skolan, så N tog upp frågan med D om det inte kunde vara tänkbart att de kunde byta dagis och skola till ett i stan där både N och D ju faktiskt har sin bas, men nix, det var han inte ett dugg intresserad av. och då handlade det inte om att han bekymrade sig över att barnen skulle byta miljö (i alla fall inte vad som framkom) utan bara för att det enligt honom handlade om att det skulle "gynna" N. vilket det ju förstås gör, för D:s del blir det ju ingen skillnad (för kännedom så är stan så liten att det knappast har någon betydelse var skola eller dagis ligger i förhållande till var man jobbar, det är ändå löjligt nära till allt), men man skulle ju kanske kunna tänka som så att om N slipper stressa och ha en massa onödiga utgifter i sin redan ansträngda ekonomi så gynnar det även barnen, och det skulle han kanske kunna unna dom.
plus att om det upplägget ska funka så måste hon ha tillgång till bil och just nu lånar hon en av mister ex, men den ska säljas och N tycker egentligen inte att hon har råd att ha bil när hon ska plugga. men nu ser det mörkt ut. "är jag helt ego som vill göra något annat än att jobba på fabrik hela mitt liv", undrade N uppgivet och jag svarade att självklart är hon inte det. själv har jag mest lust att åka hem till D och banka vett i honom, men det kan jag såklart inte göra, det hade för övrigt förmodligen bara gjort saken värre. D är verkligen ingen elak människa, men han är dumpad och har ett sårat manligt ego och spelar väl ut det enda kort han har, det är ju inte som att man aldrig har sett det här förut. och i normala fall hade man väl kunnat säga åt samtliga inblandade att tagga ner, men i och med skolstarten är ju maskineriet redan i rullning, det ska träffas fröknar och nya klasskamrater och tja, det känns ju som att det måste forceras fram en lösning och gissa vad, DET STRESSAR MIG. även om det inte är min sak så blir jag helt matt när jag tänker på det, det känns som att min stresströskel är helt obefintlig. och det känns som att N är så sårbar när det gäller barnen och att D har ett övertag och att han inte drar sig för att ge henne ett tjuvnyp när han kan, in the name of sårad manlig fåfänga.
jag sa till N att ringa familjerätten, de måste väl i ha någon slags erfarenhet och tips och råd och att de kan få prata tillsammans med någon neutral och utomstående närvarande så inte situationen urartar ännu mer och går ut över barnen. så det skulle hon göra och jag hoppas det löser sig, men HERREGUD VAD JAG ÄR TRÖTT PÅ ALLA PROBLEM.
min assistent är sjuk, ute är det snöblandat regn och grått och kallt och kort och gott inte alltförjävla roligt just nu.