not supposed to

igår blev jag uppringd av ett "hemligt nummer" och tro det eller ej, men då var det kuratorn på vårdcentralen som gissningsvis hade arbetat sig ner i pappershögarna och hittat en lapp om att jag önskade kontakt för ett par veckor sen eller så. men ja, det var väl i hög grad aktuellt fortfarande.

"det låter som du har det väldigt stressigt", sa hon när jag ombetts "beskriva min livssituation i några få meningar" och gjort det. och ja, stressad är väl bara förnamnet. och det här med att jag glömmer saker. och det här med att jag sover som en kratta. och den här avgrunden av otillräcklighet och att inte veta om man gör rätt eller fel, den här känslan av utmattning intill apati samtidigt som pulsen skenar iväg som om jag nyss sprungit ett hundrameterslopp när telefonen ringer och det står L:s namn i displayen, för att jag vet att det alltid, alltid, alltid numera innebär problem, inklusive exakta beskrivningar av detaljer i toalettbesök som gränsar intill vansinnets rand och som jag lovar att man inte vill veta om någon annan människa.

ja, men i alla fall, jag fick en tid om några veckor. allting ska hända om några veckor men jävlar vad jag ska prata då. jag har inga egentliga förhoppningar, jag menar det är ju ingen där som kan göra L frisk, som kan lösa N:s problem med husförsäljning och ekonomisk stress, som fixar så att jobbet inte längre är som en cirkus. fast tanken är väl att jag ska lära mig att förhålla mig till det på ett bättre sätt. och kanske kan jag få tips på hur man slutar reta upp sig till vansinne på saker som i ett större perspektiv är ganska ovidkommande men som ändå ligger där och guppar och stör och drar energi.

"vill du ha något?", frågade mr S i går kväll när jag satt som en säck i fåtöljen utan att orka ta mig för något vettigt. "jag vill ha tillbaka mitt LIV", sa jag och började gråta. då fick jag en kopp te och en varm hand om nacken. jag antar att det var det bästa som gick att åstadkomma just då och jag är glad för det.